”I en memoar sägs med mera: Vår stad var mycket lugn och fridfull X under helgerna 1918. De präktiga snöiga parkerna stod tyst respektingivande. Människorna spatserade i lugn och ro på sina kvällspromenader. Kyrkklockorna ringde som vanligt stadens medborgare till kvällsgudstjänst och brandvaktens slipningar ekade i staden som vanligt. Få visste redan då att under ytan till detta lugn bubblade otroligt mycket spännande väntande och ängslighet.
Man förberedde sig för krig. I en hörnlägenhet, bakom neddragna draperier förhandlade man allvarligt om de kommande uppgifterna som skyddskåren skulle få inom kort. En spejare såg till att ingen obehörig kom in i huset. På fleras ansikten såg man det oroliga allvaret och många var övertygade om att ett avgörande måste ske inom mycket kort.
I utkanterna av staden hölls det även hemliga sessioner där man förbannade borgarna och delade ut flygande dödsdomar åt dem. På vinden av arbetarnas hus rörde det sig skumma typer som gömde vapen och helvetesmaskiner menade för att avsluta flera ”slaktares” liv. Den stund som det röda gardet hade väntat på stod vid portarna.
Detta var läget på kvällen den 27. januari 1918 när telefonflickorna på centralen i S:t Michels meddelade åt stadens skyddskårs äldre stabsmedlem, häradshövding Ernst E. Rosenqvist att de röda som bäst höll på att lasta ett tåg i Kouvola med 500 av ”sina bästa pojkar” från Kotka, för att erövra S.T Michels. På momangen sammankallade domare Rosenqvist de andra stabsmedlemmarna i skyddskåren, häradshövding V.A. Kotilainen, bankdirektör Väinö Väisälä och agronom Villiam Hjalmar Spåre, som var skyddskårens chef. Häradshövding Martti Eklund kom ännu resandes från Kouvola till S:t Michels, när han hade inställt sig beslöt man sig för att göra allt man kunde göra för att förhindra de röda från att tåga in i staden.
Situationen var väldigt allvarlig. Hotet från söder var en trupp rödgardister som redan var på väg mot staden. Det man visste i Kuopio var att truppen var flera hundra man stark och väl beväpnad. Vid Varkaus fabrik fanns även flera hundra rödgardister, som hade byggt åt sig och rustat upp väldigt starka positioner både på Varkaus och Lehtoniemi industriområden. I hela S:t Michels län fanns det mera socialdemokrater än borgare när man utgår ifrån de riksdagsvalet. Ifall de röda skulle ha kommit åt att erövra S:t Michels, skulle alla järnvägar med sidospår i Savolax ha fallit i händerna på de röda i och med deras framryckning.
I S:t Michels län fanns det på den tiden relativt mycket spannmål. Även Kristina kommuns kronomagasin låg orört. Efter att ha erövrat S:t Michels kunde de röda lätt ha rövat åt sig hela spannmåls- och matlagret i de centrala delarna av länet. Med den mängden mat skulle deras styrka och resurser stigit markant jämfört med ifall de inte skulle lyckas. Norr om S:t Michels kunde man egentligen inte mera erbjuda de röda något motstånd. Pieksämäki kunde lätt ha fallit i händerna på röda och därmed skulle också kontakten med den österbottniska och den karelska fronten ha kapats av. Vårt frihetskrig skulle i detta scenario kunnat blivit mycket blodigare och långvarigare.
De vita hade nog skyddskårer i Kuopio, Nyslott och Pieksämäki men de var utrustade främst med endast handeldvapen. Till råga på det fanns det ett mycket välutrustat och skärpt rött garde i S:t Michels på ungefär 200 man. Till S:t Michels skyddskår hörde endast 100 man, varav enbart 70 var utrustade med gevär. Eftersom man med en sådan trupp inte framgångsrikt kunde erbjuda motstånd till de röda i S:t Michels, bestämde man sig för att stoppa det tåg med röda som var på kommandes från Kouvola så långt söderut från S:t Michels som möjligt. För samma ändamål ämnade man spränga Harju järnvägsbro eller åtminstone Torasjoki bro och dessutom göra Hiilosensalmi svängbro oanvändbar.
Det kändes lagvidrigt att ge order om att förstöra dyr statlig egendom, men eftersom vi alla var på det klara med att det gällde liv och död bestämde vi oss för att göra det. Klockan halv ett på morgonnatten fick vi äntligen ett bra lok som häradshövding Eklund tillsammans med 10 män startade och gav sig i väg med. Det var nämligen svårt att finna män som kunde lägga upp dynamiten och genomföra sprängningen. Alla stenarbetare var ju röda. Sprängämnen fanns det ytterst sparsamt med och till slt var det även svårt att finna män som kunde manövrera loket. Det röda gardet i S:t Michels var dessutom samlade vid arbetarföreningens hus och man förväntade sig att de skulle försöka anfalla loket för att stoppa dess framfart.
Loket tågade i väg trots allt detta. I största spänning väntade staben hela natten på att expeditionen skulle återvända. Vid Mäntyharju station tog expeditionen ännu emot ett tiotal män och expeditionen lyckades bra trots alla odds. Torasjoki bro sprängdes under natten, Hiilosensalmi svängbro svängdes i annan riktning och delar av dess maskineri togs bort. De rödas tåg kom inte längre än till Torasjoki och på det viset besparades S:t Michels från sitt första anfall.”