”I en memoar sägs med mera: Vår stad var mycket lugn och fridfull X under helgerna 1918. De präktiga snöiga parkerna stod tyst respektingivande. Människorna spatserade i lugn och ro på sina kvällspromenader. Kyrkklockorna ringde som vanligt stadens medborgare till kvällsgudstjänst och brandvaktens slipningar ekade i staden som vanligt. Få visste redan då att under ytan till detta lugn bubblade otroligt mycket spännande väntande och ängslighet.
Man förberedde sig för krig. I en hörnlägenhet, bakom neddragna draperier förhandlade man allvarligt om de kommande uppgifterna som skyddskåren skulle få inom kort. En spejare såg till att ingen obehörig kom in i huset. På fleras ansikten såg man det oroliga allvaret och många var övertygade om att ett avgörande måste ske inom mycket kort.
I utkanterna av staden hölls det även hemliga sessioner där man förbannade borgarna och delade ut flygande dödsdomar åt dem. På vinden av arbetarnas hus rörde det sig skumma typer som gömde vapen och helvetesmaskiner menade för att avsluta flera ”slaktares” liv. Den stund som det röda gardet hade väntat på stod vid portarna.
Detta var läget på kvällen den 27. januari 1918 när telefonflickorna på centralen i S:t Michels meddelade åt stadens skyddskårs äldre stabsmedlem, häradshövding Ernst E. Rosenqvist att de röda som bäst höll på att lasta ett tåg i Kouvola med 500 av ”sina bästa pojkar” från Kotka, för att erövra S.T Michels. På momangen sammankallade domare Rosenqvist de andra stabsmedlemmarna i skyddskåren, häradshövding V.A. Kotilainen, bankdirektör Väinö Väisälä och agronom Villiam Hjalmar Spåre, som var skyddskårens chef. Häradshövding Martti Eklund kom ännu resandes från Kouvola till S:t Michels, när han hade inställt sig beslöt man sig för att göra allt man kunde göra för att förhindra de röda från att tåga in i staden.
Situationen var väldigt allvarlig. Hotet från söder var en trupp rödgardister som redan var på väg mot staden. Det man visste i Kuopio var att truppen var flera hundra man stark och väl beväpnad. Vid Varkaus fabrik fanns även flera hundra rödgardister, som hade byggt åt sig och rustat upp väldigt starka positioner både på Varkaus och Lehtoniemi industriområden. I hela S:t Michels län fanns det mera socialdemokrater än borgare när man utgår ifrån de riksdagsvalet. Ifall de röda skulle ha kommit åt att erövra S:t Michels, skulle alla järnvägar med sidospår i Savolax ha fallit i händerna på de röda i och med deras framryckning.
I S:t Michels län fanns det på den tiden relativt mycket spannmål. Även Kristina kommuns kronomagasin låg orört. Efter att ha erövrat S:t Michels kunde de röda lätt ha rövat åt sig hela spannmåls- och matlagret i de centrala delarna av länet. Med den mängden mat skulle deras styrka och resurser stigit markant jämfört med ifall de inte skulle lyckas. Norr om S:t Michels kunde man egentligen inte mera erbjuda de röda något motstånd. Pieksämäki kunde lätt ha fallit i händerna på röda och därmed skulle också kontakten med den österbottniska och den karelska fronten ha kapats av. Vårt frihetskrig skulle i detta scenario kunnat blivit mycket blodigare och långvarigare.
De vita hade nog skyddskårer i Kuopio, Nyslott och Pieksämäki men de var utrustade främst med endast handeldvapen. Till råga på det fanns det ett mycket välutrustat och skärpt rött garde i S:t Michels på ungefär 200 man. Till S:t Michels skyddskår hörde endast 100 man, varav enbart 70 var utrustade med gevär. Eftersom man med en sådan trupp inte framgångsrikt kunde erbjuda motstånd till de röda i S:t Michels, bestämde man sig för att stoppa det tåg med röda som var på kommandes från Kouvola så långt söderut från S:t Michels som möjligt. För samma ändamål ämnade man spränga Harju järnvägsbro eller åtminstone Torasjoki bro och dessutom göra Hiilosensalmi svängbro oanvändbar.
Det kändes lagvidrigt att ge order om att förstöra dyr statlig egendom, men eftersom vi alla var på det klara med att det gällde liv och död bestämde vi oss för att göra det. Klockan halv ett på morgonnatten fick vi äntligen ett bra lok som häradshövding Eklund tillsammans med 10 män startade och gav sig i väg med. Det var nämligen svårt att finna män som kunde lägga upp dynamiten och genomföra sprängningen. Alla stenarbetare var ju röda. Sprängämnen fanns det ytterst sparsamt med och till slt var det även svårt att finna män som kunde manövrera loket. Det röda gardet i S:t Michels var dessutom samlade vid arbetarföreningens hus och man förväntade sig att de skulle försöka anfalla loket för att stoppa dess framfart.
Loket tågade i väg trots allt detta. I största spänning väntade staben hela natten på att expeditionen skulle återvända. Vid Mäntyharju station tog expeditionen ännu emot ett tiotal män och expeditionen lyckades bra trots alla odds. Torasjoki bro sprängdes under natten, Hiilosensalmi svängbro svängdes i annan riktning och delar av dess maskineri togs bort. De rödas tåg kom inte längre än till Torasjoki och på det viset besparades S:t Michels från sitt första anfall.”
Certain memoirs state : ”Our town was still peacefull on Septuagesima Sunday 1918. Snowy festive parks stood still and serious. People were having their evening strolls relaxed. Evening bells were summoning towns people for the regular service and the fire watchmen’s regular claps were heard from the water tower as usual. Very few knew, that underneath this peaceful shell brewed massive amounts of tense anticipation and restlessness. ”
“Swords were being sharpened. In one street corner house, behind lowered folds, they were seriously discussing what the white guard would do on the following moments and a lookout was making sure that no one unnecessary managed to get in the house. Everyone’s faces reflected concerned seriousness, and many were convinced that a critical moment would arrive soon.”
”At the edge of town, inside the workers blocks, secret meetings were also being held. There the bourgeois was being cursed at death sentences were being listed. There were some shady men moving about at the attic of the people’s house, who were hiding weapons and other hell machines against the “butchers”. Time that the red guard was waiting for was getting near. ”
”This was the how it was, when on the evening of the January 27th, 1918, telephone ladies at the Mikkeli central station informed the most senior member of the city’s white guard, deputy judge Ernst E. Rosenqvist, that right at that moment, red guard members were readying a train in Kouvola in order to transport 500 of the best boys of Kotka to seize Mikkeli. Judge Rosenqvist then then immediately called other white guard members to his place. There was deputy judge V. A. Kotilainen, head of the bank Väinö Väsälä and agronomist Villiam Hj Spåre. The last mentioned was also the head of the local white guard. When deputy judge Martti Eklund had arrived from Kouvola to Mikkeli, they immediately decided to use all available measures to block the reds from arriving. ”
“Situation was really serious. A group of red guard was about to come up from the south. There was known to be well armed red guard in Kuopio that numbered in several hundreds. There was also several hundred strong red guard at the factory in Varkaus, that had fortified itself with very strong positions at factory complexes in Varkaus and Lehtoniemi. Based in the results of the parliamentary elections, there were more social democrats than bourgeois in the Mikkeli province. If the reds would have managed to take over Mikkeli, every stretch of rail in Savonia would have been turned red as the reds would have advanced. ”
There was plenty of grain in the Mikkeli province. The crown warehouse in Ristiina was also still untouched. After seizing Mikkeli, reds could have easily looted all grain and other foodstuffs in the middle province. After being freed from concerns about food, they would have been even stronger. It would b enot possible to resist the reds anymore north of Mikkeli. Railway station at Pieksämäki could fell to the reds easily. With that connection between the fronts in Ostrobothnia and Karelia would have been cut off. The entire civil war would have turned longer and bloodier.
“Whites did have guard troops in Kuopio, Savonlinna and Pieksämäki, but they were primarily armed with side arms. In addition there was a well-armed and alert red guard in Mikkeli that numbered around 200 men. All the while the white guard in Mikkeli numbered only 100 and out of those one hundred, only 70 men had a military rifle. This kind of meager force could not successfully stop the reds in Mikkeli, so it was decided that the red troops coming from Kouvola would be stopped as far from Mikkeli as possible. For this purpose, it was decided that the railway bridge at Harju would be blown up or at the very least blow up the bridge at Torasjoki and to sabotage the swing bridge at Hillosensalmi . ”
”It felt reprehensible to give an order to destroy expensive property that belonged to the government, but since it was clear to everyone that it was a question of life and death, it was decided to be done. Up until half past midnight they finally managed to prepare a locomotive that deputy judge Eklund with about 10 other men used to set out. It was difficult to collect men that could set up the demolition. All quarry workers were on the red side. There was also lack of explosives and finally it was difficult to find men who were willing to operate the locomotive. On top of everything the red guard in Mikkeli had assembled at the workers association building and it was expected that they would attack to prevent the departure.”
”They however managed to depart. The white command staff waited with the greatest of anticipation for the return of the detachement. The mission, that was further strengthened by ten more men from the station at Mäntyharju, succeeded well. On that night Birdge at Torasjoki was blown up and the swing bridge at Hillosensalmi turned and part of its machinery dismantled. The red transport train didn’t manage to get any further than Torasjoki and so Mikkeli was spared from the first attack. ”
FOR SAVONIA AND COUNTRY
Memoirs and pictures of the civil war
Edited by: K.I. Karttunen, Antti Valve and Vihtori Simmonen