”AND THE BALKAN WAR WAS A HORROR”
Mikko Rahikkala 1991-92
I went for the fourth time to UN service in southern Lebanon in the summer of 1991, this time as a military observer on the border between Israel and Lebanon. The mission was to last for a year. In December 1991, there was a call for volunteer observers in Yugoslavia, where the situation was deteriorating. I signed up.
UNMLO-Y (UN Mission of Liaison Officers in Yugoslavia)
On 10 January 1992, 19 volunteer officers were assembled in Jerusalem. Among them were three Finns, Major Mikko Rahikkala, Captain Hans-Adolf Ehrnrooth and Captain (res) Matti Heimovaara.
On 11 January there was a status report at No. 1, Gov. House. Col. John Wilson (AUS), UNTSO Deputy Chief of Staff, introduced himself as commander of the upcoming mission. A cease-fire had been agreed to commence on 2 January 1992. It was time for UNMLO-Y to take the stage. It was emphasized that we were liaison officers. The interesting event ended on a pleasant note, we received $6000 in travel money cash. After lunch provided by Major General Hans Christensen (FIN), we left $3,000 in the safe and went to town to buy a money belt.
12 Jan We were flown from Tel Aviv to Vienna. There we were met by the replenishment department. Now our total strength was 50 officers.
On 13 January, there was a situation report and order No: 2. During the spring, 10 battalions, 100 military observers and 200 civilian police (UNPROFOR) would be sent to the area, making a total of 10 000 men and women. The worst fighting has taken place in Krajina and in eastern and western Slavonia. The liaison officers will be deployed in teams of three officers to the headquarters of the military headquarters of the two parties. Their tasks were to provide liaison, discuss, report and gather information.
I was appointed team leader and assigned to Maj. Akwa Obed (GHA) and Maj. Richard McCrow (UK) from UNIKOM. My team operated in the Knin zone, which was located in the southern part of Croatia, 58 kilometres inland from the Adriatic Sea.
After a briefing, we were transported to the Austrian Army barracks to gear up. It was winter in Europe, so winter clothes were fine for those coming from the south. I checked in with a woolen thimble and a winter cap over my ears.
On 14 January, the move to the area of operations began. Our section was divided into two parts. As each group had two Nissan SUVs, two men went to Zagreb to pick them up. The rest of us, the group leaders and staff members, were packed onto a plane and flown to Belgrade, where we arrived at exactly 12 noon. We were put up in the Hotel Yugoslavia. In the evening there was a reception at the Yugoslavian Parliament. Beautiful surroundings, great speeches and then cocktails.
15.1. meetings, waiting, eating and drinking. (The diary does not lie.)
16.1. getting to know the Serb liaison officers of the groups. I was introduced to Itcom Dragi Pantic, who told me he had served a few years ago as a military observer with UNTSO. During the day there was a guided tour of Belgrade including the War Museum. In the evening we were taken in the army’s representative limousine to a restaurant called ”Three Hats”. We were served a wonderful dinner and other nice things.
On 17 January the headquarters stayed in Belgrade and those of us assigned to field duty were flown to Banja Luka. The others stayed on, but I was ”kidnapped” by my friend Dragi Pantic, who had misunderstood his instructions. So I was left without final instructions, but that didn’t affect my mission as I had enough experience. The two of us continued our flight to Titograd, the capital of Montenegro. At the airport we were met by a car and our security sergeant. Peter Radovic, armed with a respectable pistol/kpist. The journey continued north and across the border into Yugoslavia. Bileca is located very close to the border, a 140 km drive. We arrived there at 16.00 and were met by Ev. Lukovic, the garrison commander. Accommodation was in a military hotel and two rooms had been reserved for the group to work in a military canteen next to the hotel. Telephone contact with our own headquarters and Dubrovnik was OK and a fax came later. In the evening I forwarded an increp (Incident Report) from Dubrovnik (Zulu 5) – the Serbs were firing heavy mortars into the city. In the evening I spread maps, relayed two increps from Zulu 5.
The personnel of the group kept changing. The group leader was the only one who stayed in his post. As the situation in Yugoslavia tightened, the most experienced were sent to crisis areas, or their contracts expired and new officers from the region came in to replace them. The size of the team varied from three to four. Over a two-month period, the team was made up of between 10 and 15 officers. Tasks were distributed so that one officer was always present. He was responsible for the daily report, which was sent the following day at 10 a.m. The group leader was responsible for the weekly report, which was sent on Thursday. The reports sent immediately were prepared or received by the person present. A telephone connection to the accommodation was set up for this purpose.
The Yugoslav army’s liaison officers also changed. Dragi Pantic – was a nationalist Serb. He tried to ”convert” us by telling and distributing a leaflet about the atrocities committed by the Croatian Ustasa organisation during the Second World War. He also took us to the edge of a nearby deep cave and told us about the massacre of 169 civilians. He was also curious to see if there were any Austrians among us or among the monitors. His language skills were poor. The others were then businesslike, pleasant officers from Captain to Major. In two months there were four of them. The language skills also improved considerably. The interpreters came into the picture, apparently after the Dragi scandal. The first was Professor Milan Perisic from Belgrade and the second a local young beautiful woman Marina Cabrinovic.
19.1. 2 Army Division commander Maj. Gen. Perisic and his entourage came to greet us and gave us an operational overview starting with the history. He was a diminutive, convincing officer. We met several times and I brought him a gift of a Kainuu knife as a present from my holiday. He was leading the bombardment of Mostar when I was wounded on 16.5.92 in Mostar. He was later promoted to General and Commander of the Yugoslav Army. After the war he was sentenced to imprisonment at the War Crimes Tribunal in The Hague. In the last decade, I saw his picture in a newspaper, where it was reported that he had been released on health grounds.
Regular fortnightly briefings continued, either by Perisic or the garrison commander. In addition, the liaison officers began to read us news from the Yugoslav newspapers. There was a TV in the dining room, which we watched a lot. As I recall, the local TV also published a lot of commentary from the Western world. I had bought a powerful mobile radio from Golan Px with a five-metre long wire antenna, which I tuned into the ceiling of my office and listened to the Finnish Broadcasting Corporation’s foreign broadcasts. So things were pretty well under control.
On 29 March we visited Mostar, where our information was updated.
On 30.3. ev. Lukovic from the LFS gave us an update.
On 31.3. the announcement that UNMLO-Y would end finally came. Everyone had the choice of returning to UNTSO or becoming a military observer in UNPROFOR. The big split was that the family members returned to UNTSO and we adventurers joined the team where the excitement was to be. Our belongings were packed into cars and their condition checked. Dinner was eaten in a wistful and slightly damp atmosphere. At 24.00 increb from Dubrovnik – krh-fire.
1.4 at 04.30 the boys left for Sarajevo in cars, I was offered a flight to Belgrade. UNMLO-Y and Zulu 6 had ceased operations.
The above article clearly shows that nothing happened in the area of responsibility of Zulu 6! We were told about the events of the war by Dubrovnik and Mostar and by the Yugoslav Army (JNA). The media did keep us reasonably well informed about what was happening elsewhere.
The media kept us reasonably well informed about what was happening in the rest of the world. We sent out several dozen Increbe. A very large part of my job was to brief the constantly changing liaison officers. At the very beginning of our operations, there was sometimes shooting and explosions from the town at night. Our enquiries were met with the response that the soldiers coming back from the front were having a bit of a party – quite understandable. Apparently that was the reason for the order to escort us from the workplace to our accommodation at night. This went on for a couple of weeks. A pleasant experience was the local people, both soldiers and civilians. Friendly looks and smiles. Even the ”mountain men” in uniform with little taste came to shake hands. Summa summarum – in the first group to the crisis area, it was worth the experience. Our job was to provide services and keep in touch, but a terrible war could not be prevented. It had already begun and it was time for UNPROFOR to step in.
UNPROFOR
My assignment with UNTSO ended on 1 April 1992 and my new assignment as a military observer with UNPROFOR began. The situation had deteriorated on all sides. UNPROFOR was spread out in the country and faced a hostile atmosphere. Soldiers, but especially civilians, were being killed, so a civil war had begun.
The UNPROFOR headquarters had been set up in Sarajevo and we were moving observers and other troops there. We were accompanied by five French armoured vehicles.
On 22 April we set off. The main roads were closed, so the journey took a long time. We had lunch in Tuzla, the journey was peaceful, people clapped and waved. We arrived in Sarajevo at 18.00 and there was heavy gunfire. The main street was under mortar fire, so we had to wait before we were allowed to drive to the headquarters, which was the town post office. Our place of accommodation was the Rainbow Hotel.
I met with members of the Observer Department Mostar, including Evangel. Jarl Lundgren (SWE), my future boss. He was and is an exceptionally bright and experienced officer, my age. He had several overseas postings behind him, as did I. His only shortcoming was that I couldn’t get him to be my jogging buddy. That deficiency was made up for by another Swede, Res.kapt. ”Pekka” Widmark the very next day. Because of the snipers we had a blue beret and ran pretty fast from the hotel to the post house and back twice.
As he was part of my group, he became my regular jogging buddy until I was wounded. Another smart Swede! Maj Pavel Prikryl (Czech) was assigned as my group’s deputy leader, apparently to balance the land quota in the command echelon. I will tell you more about Pavel later. The fourth member was Maj. Eleg-Bede (nig). I was the only Finn in the Mostar section. As darkness fell, the war intensified. The hotel was the only lighted building in the dark city and there we peace angels sat behind the big windows, observing the situation and drinking beer.
On 23 April the city was peaceful. The day was full of briefings and planning. At 20.00 the shooting started. A smaller hotel 1.5 km from the hotel was attacked. Really nice dark shooting. Rskrh, psv, rskk set the hotel on fire. I watched the fireworks for two hours wearing a blue helmet and a bulletproof vest.
On 24 April the ruins of the hotel went up in smoke. At 08.00 we assemble at headquarters, final instructions and the eight-car expedition is ready. After about 5 km of driving, we come across a checkpoint, which a drunken Serb officer refuses to let us pass. Claims the road is mined. We head back. Negotiation, waiting, lunch, another attempt, failed to pass. The town was quiet, even the trams were moving. At 15.00 the announcement came: – no today – tomorrow.
25.4. departure for Mostar on the main road. Stunningly beautiful route, blocked by a big log. We found a detour. The roof of one of the tunnels had been blown off, but there was a detour. The bridge over the Neretva river was blown up.
We (Jarl and I), together with two monitors, went to see the town commander. During the meeting, the JNA (Yugoslav People’s Army) rocket launchers started firing into the town and the CA (Croatian Army) responded with mortars. Jarl told the commander our position and our mission, which was to observe and report.
We also told him that this was only the forward and reconnaissance section. Later we will be reinforced by about 20 officers and we will be divided into four sections, with the call sign Mike in Mostar. Mike 2 in Stolac 50 km, Mike 3 in Capljina 30 km and Mike 1 in Trebinje 100 km from Mostar. I was Mike 2. It was also agreed that when we were about to set off on a business trip, we would let them know well in advance. We did not meet General Perisic. On the way back we fired ”home shots”. There was also small arms fire throughout the evening and night in town.
On the morning of 26 April, we assembled to leave for our areas of operations. As I was the only one who knew the area, I led the motorcade. With me were Mike 1 (3 ups), Mike 2 (4) and 2 FS (field service) men. We first drove to Stolac, my future area of operation. A small pretty town in a canyon along a flowing river. We had coffee and continued on to Trebinje. We went to the hotel, where I called my old friend Bileca, my interpreter. He arrived and the interpreter issue was resolved for Trebinje. Marina called her friend Leba and Mike 2’s interpreter issue was also resolved. It should be noted that the interpreters were all civilians and the FS men worked with them.
27.4. we spent the night in a hotel. Trebinje was peaceful and remained peaceful until the observers were withdrawn from the whole area. At this point Mike 2 returned to Stolac. We contacted the town manager Aliya, who told us that the town was effectively in a mothball as the roads were cut off and checkpoints were only accessible by qualified personnel. All the Serbs had left and murders had taken place. All that was left were
Croats and Croats. We stayed in a local guesthouse, which became our headquarters. We went to the AKE in Ljubinje, where we met the general and the chief of police and were told our mission.
On 6 May, I had chosen as my buddy for the trip a first-timer, Maj. Drazczyk (pol). When the head of the Trebinje sector, Maj. Gurung (nep) Mike 1 had arrived, we set off in a two-car convoy towards Mostar at 10.30 am. Immediately after departure, the radio started to broadcast that there was shooting in Mostar. Mike stopped us about 15 km from the town. The explosions of grenades could be heard in the distance. We waited for a couple of hours before the thunder stopped – Mike managed to arrange a ceasefire and gave the go-ahead to drive into town. We put on our shrapnel vests and set off, UN flags flying on the roofs of the cars. I knew the route, so I drove as fast as I dared. On the right was a T-55 in position, on the left, surprised-looking Serbs stood up – no one fired. There were men in position on the corner of the street. We turned left, there were people flying out of the buildings on the street.
We turned left, there was debris flying from buildings and a row of mines on the street. I ducked and dodged and then turned a corner to the right where there was a Croatian barrier. There was no need to stop there, but with a wave of the hand we continued on our way. Next was the bridge over the Neretva River – a famous sniper ambush site. Eventually we were in the centre of town, with people running around, grenades hitting and fires burning. Finally we were at headquarters, cars in the basement and inside. At HQ we were told that Goulding wasn’t coming – too dangerous. We had meetings and lunch. The shooting in and out of town started again. It was found that there was no way out of the town, so we stayed in the night camp. The headquarters was on the fifth floor of a hotel in the centre of town. I took a room, but I didn’t feel comfortable there because the shooting outside seemed to intensify. We watched the shells exploding and the fires out of the windows. The parties knew the location of our headquarters and there was a big UN flag on the roof. No shells had come within 100 metres of us. The plan was to go to the basement.
At 17.40 a heavy grenade exploded on the roof of a neighbouring house and shrapnel came through the window into the corridor where there were 5-6 of us observers. I was the only one who was hurt. The shrapnel went through my left calf and made an open wound in my right calf. It was like a whiplash and then my left leg gave out from under me. The guys dressed the wounds immediately and then we went to the basement. The basement was crowded and there was a nurse there who checked and re-bandaged. The guys were afraid I would go into shock, so there was always someone sitting next to me to keep watch – I didn’t dare close my eyes, even though I wanted to.
Jarl Lundgren made the decision to take me to Mostar hospital for the night. The headquarters began to organise a ceasefire. They waited two hours for the ceasefire promise – the promise was half an hour. It was 1.5 km to the hospital, Comdt. Roni Denyft (bel), capt. Vladimir Baranov (rus) and capt. Bo Loggarfe (swe) were ordered to take me. After many hiccups (e.g. the stretcher didn’t fit in the car – new ones were fetched, shots were fired in the street and the car backed into a pole), I was on my way to the hospital. Half an hour had passed and the shooting started again. We drove past the hospital at first, but the driver of the car speeding down the street pointed the way. As the shells exploded, a stretcher was kicked out of the hospital door, the boys lifted me onto it and pushed me inside. They later told me that the nearest grenade exploded 40 m away. Brave friends and a true spirit of arms. I asked the Ministry of Defence to take note of them.
The hospital was a big old 3-storey stone building. The ground floor was full of people lying on stretchers and more were coming through the door. I realised that the building had no protection whatsoever, with curtains on the windows – and it was war outside. They took me to the X-ray. The pictures were taken quickly and then the crowd admired the beautiful pictures, no bones broken and no shrapnel in the wounds. Compared with the pictures of the man lying on his stomach next to me. There were several small holes in his back and fragments of varying sizes in his lungs. My night was cut short by pain and the tumult of battle.
On 7 May, the guys came to pick me up at noon and in a motorcade we drove to the nearest – big – Croatian city – Split. There, in a large military hospital, a surgeon cleaned my leg and then I was taken to a ward with two other badly wounded soldiers. One had a broken tibia and the other a broken thigh. Nice hospital, good care, nice nurses. I called home and Ari. Medical Captain Pukkila FinBat/Zagreb called and told me he had received orders to evacuate me to the battalion hospital. He told me he would come by ambulance and ferry because the land connection was down. The pick-up date is 9 May, which is Saturday. The boys I knew from the local observer corps came to say hello and bring me some souvenirs – KONJAKKY. Smart boys!
9.5. Pukkila, paramedic and ambulance came to pick him up in the morning. The harbour was terribly crowded, but we had our own cabin. The ferry was packed to the rafters.
10.5. arrival in Rijeka and drive to Zagreb. We were greeted by all the familiar and semi-familiar faces – Pertti Puonti, Bosse Ekman, Reijo Raitasaari, the priest, etc. A haircut and shower and Finnish food.
Recovery in Zagreb
From 1-19 May I was in the battalion hospital for good care and rehabilitation.
On 20 May at Zagreb University Hospital I was anaesthetised and my legs were checked and I was given permission to start moving. The battalion physiotherapist, a sergeant-nurse-physiotherapist, started daily stretching and crutches walking began. I had been asked earlier if I wanted to continue as an observer or come to Finland to recover. I replied yes and no. I was informed that if I did not recover in three weeks I would be discharged. My recovery accelerated. My wife Leena and my other son Panu came on holiday from 25 May to 1 June. We drove along the Croatian coast in a rented car. Leena became a nurse in a week, as her wounds had to be cleaned and bandages changed every day.
On 2 June I signed up for a job at the UN headquarters in Zagreb, right next to the Finnish Construction Battalion in Pleso. My job was as a duty officer, as I was still on the convalescent’s books. A couple of night watches, not really much more than briefings from the front.
On 10 June I became SMO (Senior Military Observer) Zagreb. There was a constant rotation of officers in the headquarters, that is, officers came and went to the front and from the front to leave and from leave according to orders from Sarajevo.
Cyprus, Egypt/Sinai, Israel/Golan/Syria, South Lebanon. All were interesting and nice places and could be enjoyed by the family. They gave me the confidence and routine to deal with different people in very different situations. Peacekeepers all over the world had become famous for showing the colour blue in places of crisis. The blue berets had been required by the ceasefire to be there. In Yugoslavia, the embers were already blazing and decades of hatred and resentment were erupting. The blue colour and the flag were no longer respected and were even attacked. The fighting only stopped when NATO intervened. This ’UN Fire Brigade’ did not succeed in its mission. Wrongly extinguished!
”OCH BALKANKRIGET VAR EN SKRÄCK”
Mikko Rahikkala 1991-92
Sommaren 1991 var jag för fjärde gången i FN-tjänst i södra Libanon, den här gången som militär observatör vid gränsen mellan Israel och Libanon. Uppdraget skulle pågå i ett år. I december 1991 söktes frivilliga observatörer till Jugoslavien där situationen höll på att förvärras. Jag anmälde mig.
UNMLO-Y (FN:s uppdrag för sambandsofficerare i Jugoslavien)
Den 10 januari 1992 samlades 19 frivilliga officerare i Jerusalem. Bland dem fanns tre finländare, major Mikko Rahikkala, kapten Hans-Adolf Ehrnrooth och kapten (res) Matti Heimovaara.
Den 11 januari presenterades en rapport i 1, Gov. House. Överste John Wilson (AUS), UNTSO:s biträdande stabschef som befälhavare för det kommande uppdraget. Man hade kommit överens om ett eldupphör som skulle gälla den 2 januari 1992. Det var dags för UNMLO-Y att ta plats på scenen. Det betonades att vi var sambandsofficerare. Den intressanta händelsen avslutades på ett trevligt sätt, vi fick 6 000 dollar kontant i resepengar. Efter lunch som generalmajor Hans Christensen (FIN) bjöd på, lämnade vi 3 000 dollar i kassaskåpet och åkte till stan för att köpa ett pengabälte.
12 jan Vi flögs från Tel Aviv till Wien. Där möttes vi av förstärkningar till truppen. Nu var vår totala styrka 50 officerare.
Den 13 januari gavs en lägesrapport och order nr: 2. Under våren skulle 10 bataljoner, 100 militärobservatörer och 200 civilpoliser (UNPROFOR) skickas till området, totalt 10 000 män och kvinnor. De värsta striderna har ägt rum i Krajina samt i östra och västra Slavonien. Personalen kommer att placeras ut i grupper om tre officerare vid staberna hos de båda parterna. Deras uppgifter var att hålla kontakt, diskutera, rapportera och samla in information.
Jag utsågs till gruppledare och placerades hos Maj. Akwa Obed (GHA) och Maj. Richard McCrow (Storbritannien) från UNIKOM. Mitt team arbetade i Kninsektorn som låg i södra delen av Kroatien, 58 kilometer inåt land från Adriatiska havet.
Efter en lägesgenomgång transporterades vi till den österrikiska arméns kaserner för att få utrustning. Det var vinter i Europa, så vinterkläder var bra för dem som kom söderifrån. Jag kvitterade ut yllevantar och en vintermössa som kunde dras ned över öronen.
Den 14 januari började förflyttningen till operationsområdet. Vår sektion var uppdelad i två delar. Eftersom varje grupp hade två Nissan SUV:ar åkte två män till Zagreb för att hämta dem. Resten av oss, gruppledarna och personalen bordade ett flygplan och flögs till Belgrad dit vi anlände exakt klockan 12. Vi inkvarterades på Hotel Jugoslavia. På kvällen var det mottagning i det jugoslaviska parlamentet. Vackra omgivningar vackra tal och därefter cocktails.
15.1. Möten, väntan, mat och dryck (dagboken ljuger inte).
16.1. Jag lärde mig känna gruppernas serbiska sambandsofficerare. Jag presenterades för Itcom Dragi Pantic, som berättade att han för några år sedan hade tjänstgjort som militärobservatör vid UNTSO. Under dagen fick vi en guidad rundtur i Belgrad inklusive krigsmuseet. På kvällen fördes vi i militär uniform till en restaurang som hette ”Three Hats”. Vi serverades en fin middag.
Den 17 januari stannade staben kvar i Belgrad och de av oss som hade tilldelats fälttjänst flögs till Banja Luka. De andra stannade kvar, men jag blev ”kidnappad” av min vän Dragi Pantic, som hade missförstått sina instruktioner. Så jag lämnades utan instruktioner men det påverkade inte mitt arbete eftersom jag hade tillräckligt med erfarenhet. Vi två fortsatte vårt flyg till Titograd, Montenegros huvudstad. På flygplatsen möttes vi av en bil och vår säkerhetsman. Peter Radovic, beväpnad med en grov pistol/kpist. Resan fortsatte norrut och över gränsen till Jugoslavien. Bileca ligger mycket nära gränsen, en bilresa på 140 km. Vi anlände dit kl. 16.00 och möttes av Öv. Lukovic, garnisonens befälhavare. Inkvarteringen skedde på ett soldathem och två rum hade reserverats för gruppen för att arbeta intill hotellet. Telefonkontakt med vårt eget högkvarter och Dubrovnik var i sin ordning och telefaxen kom senare. På kvällen vidarebefordrade jag increp (Incident Report) från Dubrovnik (Zulu 5) – serberna sköt med tunga granatkastare in i staden. På kvällen vecklade jag ut kartorna och vidarebefordrade två increps från Zulu 5.
Gruppens personal förändrades hela tiden. Gruppchefen var den ende som stannade kvar på sin post. När situationen i Jugoslavien blev spändare skickades de mest erfarna till krisområden eller så löpte deras kontrakt ut och nya officerare från regionen kom in för att ersätta dem. Gruppens storlek varierade mellan tre och fyra personer. Under en tvåmånadersperiod bestod gruppen av mellan 10 och 15 officerare. Arbetsuppgifterna fördelades så att en officer alltid var närvarande. Gruppchefen var ansvarig för veckorapporten som skickades in på torsdagen. De rapporter som skickades omedelbart förbereddes eller togs emot av den närvarande personen. En telefonförbindelse till förläggningen upprättades för detta ändamål.
Den jugoslaviska arméns sambandsofficerare förändrades också. Dragi Pantic – var en nationalistisk serb. Han försökte ”omvända” oss genom att berätta och dela ut en broschyr om de grymheter som begåtts av den kroatiska Ustasa-organisationen under andra världskriget. Han tog oss också till kanten av en närliggande djup grotta och berättade för oss om massakern på 169 civila. Han var också nyfiken på om det fanns några österrikare bland oss eller bland övervakarna. Hans språkkunskaper var svaga. De andra var sedan yrkeskunniga, trevliga officerare från kaptener till majorer. På två månader var de fyra till antalet. Språkkunskaperna förbättrades hela tiden. Tolkarna kom in i bilden, uppenbarligen efter Dragi-skandalen. Den första var professor Milan Perisic från Belgrad och den andra en lokal ung vacker kvinna Marina Cabrinovic.
19.1. 2 AK:s befälhavare generalmajor Perisic och hans följe kom för att hälsa oss välkomna och gav oss en operativ översikt som började med historia. Han var en liten mycket övertygande officer. Vi träffades flera gånger och jag gav honom en kniv från Kainuu som present från min semester. Han ledde bombningen av Mostar där jag sårades den 16.5.92. Han befordrades senare till general och befälhavare för den jugoslaviska armén. Efter kriget dömdes han till fängelse vid krigsförbrytartribunalen i Haag. Under det senaste årtiondet såg jag hans bild i en tidning där det stod att han hade frigivits av hälsoskäl.
Regelbundna genomgångar varannan vecka fortsatte, antingen av Perisic eller garnisonskommendören. Dessutom började sambandspersonal läsa nyheter för oss från de jugoslaviska tidningarna. Det fanns en TV i matsalen, som vi tittade mycket på. Som jag minns det publicerade den lokala TV:n också en hel del kommentarer från västvärlden. Jag hade köpt en bra mobilradio från Golan Px med en fem meter lång trådantenn som jag kopplade in i taket på mitt kontor och lyssnade på Finska Rundradions utlandssändningar. Saker och ting var ganska väl under kontroll.
Den 29 mars besökte vi Mostar, där vi fick ny information.
Den 30.3. gav Öv.. Lukovic från Armekårens stab oss en uppdatering.
Den 31.3. kom äntligen beskedet att UNMLO-Y skulle upphöra. Alla fick välja mellan att återvända till UNTSO eller bli militära observatörer i UNPROFOR. Den stora splittringen var att familjemedlemmarna återvände till UNTSO och vi äventyrare anslöt oss till den trupp där spänningen steg. Våra tillhörigheter packades i bilar och deras skick kontrollerades. Middagen intogs i vemodig och ganska “fuktig” stämning. Kl 24.00 incred från Dubrvnik – granatkastareld.
1.4 kl. 04.30 åkte pojkarna till Sarajevo med bil, jag erbjöds ett flyg till Belgrad. UNMLO-Y och Zulu 6 hade stängst ner.
Av ovanstående artikel framgår att ingenting hände inom Zulu 6:s ansvarsområde! Vi fick höra om krigshändelserna från Dubrovnik och Mostar och från den jugoslaviska armén (JNA). Media höll oss någorlunda väl informerade om vad som hände i resten av världen. Vi skickade ut flera dussin Increbes. En mycket stor del av mitt jobb var att informera de ständigt föränderliga sambandsofficerarna. I början av våra operationer förekom det skottlossning och explosioner från staden på nätterna. Våra frågor besvarades med att soldaterna som kom tillbaka från fronten hade lite av en fest – helt förståeligt. Detta pågick i ett par veckor. En trevlig upplevelse var lokalbefolkningen, både soldater och civila. Vänliga blickar och leenden. Till och med ”bergsmännen” i uniform med lite styrka under västen kom för att skaka hand. Summa summarum – Det var det värt upplevelsen. Vårt jobb var att tillhandahålla tjänster och hålla kontakten, men ett fruktansvärt krig kunde inte förhindras. Det hade redan börjat och det var dags för UNPROFOR att träda in.
UNPROFOR
Den 1 april 1992 avslutades mitt uppdrag vid UNTSO och mitt nya uppdrag som militär observatör vid UNPROFOR påbörjades. Situationen hade försämrats på alla håll. UNPROFOR var utspridd i landet och mötte en fientlig atmosfär. Soldater, men framför allt civila, dödades, inbördeskriget hade börjat.
UNPROFOR:s stab hade upprättats i Sarajevo och vi förflyttade observatörer och andra trupper dit. Vi åtföljdes av fem franska pansarfordon.
Den 22 april gav vi oss iväg. Huvudvägarna var avstängda, resan tog lång tid. Vi åt lunch i Tuzla, resan var dock fredlig, folk klappade och vinkade. Vi anlände till Sarajevo kl. 18.00, hörde tung skottlossning. Huvudgatan besköts med granatkastare. Vi var tvungna att vänta innan vi fick köra till staben som var belägen i stadens postkontor. Vår inkvarteringsplats var Rainbow Hotel.
Jag träffade medlemmar av observatörsavdelningen i Mostar, inklusive övl. Jarl Lundgren (SWE), min blivande chef. Han är en utomordentligt intelligent och erfaren officer i min ålder. Han hade flera utlandstjänstgöringar bakom sig liksom jag. Hans enda brist var att jag inte kunde få honom att bli min joggingkompis. Den bristen kompenserades av en annan svensk, Res.kapt. ”Pekka” Widmark redan nästa dag. På grund av prickskyttarna hade vi en blå basker och sprang ganska snabbt från hotellet till posthuset och tillbaka två gånger. Eftersom han ingick i min grupp blev han min regelbundna joggingkompis tills jag blev skadad. Ännu en smart svensk! Maj Pavel Prikryl (tjeck) utsågs till min grupps ställföreträdande chef,, tydligen för att balansera landskvoten. Jag kommer att berätta mer om Pavel senare. Den fjärde medlemmen var Maj. Eleg-Bede (nig). Jag var den enda finländaren i Mostar-avdelningen. När mörkret föll intensifierades kriget. Hotellet var den enda upplysta byggnaden i den mörka staden och där satt vi fredsänglar bakom de stora fönstren, observerade situationen och drack öl.
Den 23 april var staden fridfull. Dagen var full av lägesrapporter och planering. Klockan 20.00 började skottlossningen. Ett mindre hotell 1,5 km från hotellet anfölls. Riktigt fint mörkerskytte. Tunga granatkastare, pansarvärn, tunga maskingevär satte eld på hotellet. Jag tittade på fyrverkeriet i två timmar iklädd en blå hjälm och en skottsäker väst.
Den 24 april rökte ruinerna av hotellet. Klockan 08.00 samlas vi på staben, sista instruktionerna och den åtta bilar stora expeditionen är klar. Efter ca 5 km körning stöter vi på en kontrollpunkt som en berusad serbisk officer vägrar att låta oss passera. Påstår att vägen är minerad. Vi åker tillbaka. Förhandlingar, väntan, lunch, ett nytt försök, misslyckades med att passera. Staden var lugn, till och med spårvagnarna gick. Klockan 15.00 kom meddelandet: – inte idag – i morgon.
25.4. avresa till Mostar på huvudvägen. Fantastiskt vacker rutt, blockerad av en stor stock. Vi hittade en omväg. Taket på en av tunnlarna hade blåst av, men det fanns en omväg. Bron över floden Neretva hade sprängts.
Vi (Jarl och jag), tillsammans med två övervakare for för att träffa stadens befälhavare. Under mötet började JNA:s (jugoslaviska folkarmén) raketgevär skjuta in i staden och CA (kroatiska armén) svarade med granatkastare. Jarl berättade för befälhavaren om vår position och vårt uppdrag som var att observera och rapportera.
Vi berättade också för honom att detta bara var den främre spaningssektionen. Senare kommer vi att förstärkas med cirka 20 officerare och vi kommer att delas in i fyra sektioner, med anropssignalen Mike i Mostar. Mike 2 i Stolac 50 km, Mike 3 i Capljina 30 km och Mike 1 i Trebinje 100 km från Mostar. Jag var Mike 2. Vi kom också överens om att när vi skulle ge oss iväg på en resa skulle vi meddela dem om det i god tid. Vi träffade inte general Perisic. På vägen tillbaka sköt vi “hederssalut”. Det förekom också eldgivning med handeldvapen i staden under hela kvällen och natten.
På morgonen den 26 april samlades vi för att bege oss till våra operationsområden. Eftersom jag var den ende som kände till området ledde jag konvojen. Med mig var Mike 1 (3 ups), Mike 2 (4) och 2 FS (field service) män. Vi körde först till Stolac, mitt framtida operationsområde. En liten vacker stad i en dal längs en flod. Vi drack kaffe och fortsatte sedan till Trebinje. Vi åkte till hotellet, där jag ringde min gamle vän Bileca, min tolk. Han anlände och tolkfrågan var löst för Trebinje. Marina ringde sin vän Leba och Mike 2:s tolkproblem löstes också. Det bör noteras att alla tolkar var civila och att FS-männen arbetade med dem. Officiella avtal och försäkringar gjordes med tolkarna eftersom arbetet var farligt.
27.4. Vi tillbringade natten på ett hotell. Trebinje var fridfullt och förblev fridfullt tills observatörerna drogs tillbaka från hela området. Vid denna tidpunkt återvände Mike 2 till Stolac. Vi kontaktade stadens chef Aliya, som berättade för oss att staden i praktiken var isolerad eftersom vägarna var avstängda och kontrollpunkterna endast var tillgängliga för personal med tillstånd. Alla serber hade gett sig av och mord hade ägt rum. Allt som fanns kvar var muslimer och kroater. Vi bodde på ett lokalt pensionat, som blev vår stab. Vi åkte till huvudstaben i Ljubinje, där vi träffade generalen och polischefen och fick veta vad vårt uppdrag var.
Den 6 maj hade jag som min kompis för resan valt en nybörjare, maj. Drazczyk (pol). När chefen för Trebinje-sektorn, maj. Gurung (nep) Mike 1 hade anlänt, gav vi oss av i en tvåbilskonvoj mot Mostar kl. 10.30. Omedelbart efter avfärd började radion meddela att det pågick skottlossning i Mostar. Mike stoppade oss ca 15 km från staden. Granaternas explosioner kunde höras på avstånd. Vi väntade ett par timmar innan explosionerna upphörde – Mike lyckades ordna vapenvila och gav klartecken att köra in i staden. Vi tog på oss våra splittervästar och åkte iväg med FN-flaggorna vajande på bilarnas tak. Jag kände till vägen, så jag körde så fort jag vågade. Till höger stod en T-55 i ställning, till vänster stod serber som såg förvånade ut – ingen sköt. Det fanns soldater i position på hörnet av gatan. Vi svängde vänster, det fanns mycket skrot som hade flugit ut från byggnaderna på gatan. Jag duckade och svängde sedan runt ett hörn till höger där det fanns en kroatisk barriär. Det fanns ingen anledning att stanna där, men med en hälsning fortsatte vi vår väg. Nästa var bron över floden Neretva – en berömd plats för bakhåll för krypskyttar. Så småningom var vi i centrum av staden, med människor som sprang omkring, granater som slog ner och bränder. Slutligen var vi vid högkvarteret, bilarna ner i källaren och in. På högkvarteret fick vi veta att Goulding inte skulle komma – det var för farligt. Vi hade möten och lunch. Skjutandet i staden började igen. Det visade sig att det inte fanns någon väg ut ur staden, så vi stannade. Högkvarteret låg på femte våningen i ett hotell mitt i stan. Jag tog ett rum, men jag kände mig inte bekväm där eftersom skjutandet utanför verkade intensifieras. Vi såg granaterna explodera och bränderna från fönstren. Parterna visste var vårt högkvarter låg och det fanns en stor FN-flagga på taket. Inga granater hade kommit inom 100 meter från oss. Planen var att gå ner i källaren.
Klockan 17.40 exploderade en tung granat på taket till ett grannhus och splitter slog genom fönstret i korridoren där vi var 5-6 observatörer. Jag var den enda som skadades. Splittret gick genom min vänstra vad och gjorde ett öppet sår i min högra vad. Det var som ett piskrapp och sedan vek sig mitt vänstra ben under mig. Killarna förband såren omedelbart och sedan gick vi till källaren. I källaren var det trångt men där fanns en sjuksköterska som kontrollerade och lade om bandaget. Killarna var rädda för att jag skulle hamna i chock, så det satt alltid någon bredvid mig och höll koll – jag vågade inte blunda, även om jag ville.
Jarl Lundgren fattade beslutet att ta mig till Mostars sjukhus för natten. Staben började organisera en vapenvila. De väntade två timmar på löftet om eldupphör – löftet var en halvtimmes vapenvila. Det var 1,5 km till sjukhuset, kommendörkapten Roni Denyft (bel), kapten. Vladimir Baranov (rus) och kapten Bo Loggarfe (swe) beordrades att ta mig dit. Efter många problem (t.ex. att båren inte fick plats i bilen – nya hämtades, skott avlossades på gatan och bilen backade in i en stolpe) var jag på väg till sjukhuset. En halvtimme hade gått och skottlossningen började igen. Vi körde först förbi sjukhuset, men föraren i en bil som körde fort på gatan visade vägen. När granaterna exploderade sparkades en bår ut från sjukhusdörren, pojkarna lyfte upp mig på den och knuffade in mig. De berättade senare för mig att den närmaste granaten exploderade 40 meter bort. Modiga vänner och en sann vapenanda. Jag bad försvarsministeriet att notera dem och de fick också ett teckbrev av ministern vilket de var mycket tacksamma för.
Sjukhuset var en stor gammal stenbyggnad med tre våningar. Bottenvåningen var full av människor som låg på bårar och fler kom in genom dörren. Jag insåg att byggnaden inte hade något som helst skydd, med gardiner för fönstren – och det var krig utanför. De tog mig till röntgen. Bilderna togs snabbt och sedan beundrade publiken de vackra bilderna, inga ben brutna och inga granatsplitter i såren. Jämfört med bilderna på mannen som låg på mage bredvid mig. Det fanns flera små hål i hans rygg och fragment av varierande storlek i hans lungor. Min natt var svår av smärta och stridens tumult.
Den 7 maj kom killarna och hämtade mig vid lunchtid och i en kortege körde vi till den närmaste – stora – kroatiska staden – Split. Där, på ett stort militärsjukhus, rengjorde en kirurg mitt ben och sedan fördes jag till en avdelning med två andra svårt sårade soldater. Den ena hade ett brutet skenben och den andra ett brutet lår. Trevligt sjukhus, bra vård, trevliga sjuksköterskor. Jag ringde hem och Ari. Medical Captain Pukkila FinBat/Zagreb ringde och berättade att han hade fått order om att evakuera mig till bataljonssjukhuset. Han sa att han skulle komma med ambulans och färja eftersom landförbindelsen var nere. Datumet är den 9 maj, vilket är lördag. De bekanta pojkarna från den lokala truppen kom förbi för att säga hej och ta med sig några souvenirer – KONJAKKY. Smarta pojkar!
9.5 Pukkila, sjukvårdare och ambulans kom för att hämta mig på morgonen. Det var fruktansvärt trångt i hamnen, men vi hade en egen hytt. Färjan var fullpackad till sista plats.
10.5. Ankomst till Rijeka och körning till Zagreb. Vi möts av alla bekanta och halvbekanta ansikten – Pertti Puonti, Bosse Ekman, Reijo Raitasaari, prästen etc. Klippning och dusch och finsk mat.
Rehabilitering i Zagreb
Från 1-19 maj var jag på bataljonssjukhuset för god vård och rehabilitering.
Den 20 maj på Zagrebs universitetssjukhus fick jag narkos och mina ben kontrollerades och jag fick tillstånd att börja röra på mig. Bataljonens fysioterapeut, en sergeant-undersköterska-fysioterapeut, började med daglig stretching och jag började gå med kryckor. Jag hade tidigare blivit tillfrågad om jag ville fortsätta som observatör eller komma till Finland för att återhämta mig. Jag svarade ja och nej. Jag fick veta att om jag inte återhämtade mig inom tre veckor skulle jag bli utskriven. Min fru Leena och min andra son Panu kom på semester från den 25 maj till den 1 juni. Vi körde längs den kroatiska kusten i en hyrd bil. Leena blev sjuksköterska på en vecka, eftersom mina sår behövde rengöras och bandagen bytas varje dag.
Den 2 juni skrev jag in mig för ett jobb på FN:s högkvarter i Zagreb, alldeles intill den finska byggbataljonen i Pleso. Mitt uppdrag var som vakthavande befäl, eftersom jag fortfarande var konvalecent. Ett par nattvakter, egentligen inte mycket mer än genomgångar från fronten.
Den 10 juni blev jag SMO (Senior Military Observer) i Zagreb. Det skedde en ständig rotation av officerare i högkvarteret, dvs. officerare kom och gick till fronten och från fronten till permission och från permission enligt order från Sarajevo.
Cypern, Egypten/Sinai, Israel/Golfen/Syrien, Sydlibanon. Alla var intressanta och trevliga platser som kunde avnjutas av familjen. De gav mig självförtroende och rutin att hantera olika människor i mycket olika situationer. Fredsbevarare över hela världen hade blivit kända för att visa färgen blått på krisområden. De blå baskrarna hade enligt vapenvilan varit skyldiga att vara där. I Jugoslavien glödde det i årtionden av hat och förbittring. Den blå färgen och flaggan respekterades inte längre och attackerades till och med. Striderna upphörde först när Nato ingrep. Denna ”FN:s brandkår” lyckades inte med sitt uppdrag. Felaktigt släckt!