CHEF FÖR 3. JÄGARKOMPANIET I NAMIBIEN 1989 – 1990
Mauri Seppä/Rauhanturvaajien juhlalehti 2016
DET HAR GÅTT 27 ÅR sedan Finland sände en bataljon till UNTAG-missionen i Namibia. Uppdraget var att trygga Namibias självständighetsprocess. Att åka till ett avlägset och delvis okänt Namibia var en stor utmaning för oss. Flygresan från Finland till Namibia tog 13-19 timmar om allt gick väl. Jämfört med mina fredsbevarande erfarenheter i Israel och Libanon var operationen i Namibia annorlunda. Allt skedde under fredliga förhållanden. När vi rörde oss i området bar vi vapen främst för att skydda oss mot vilda djur.
Vår enhets ansvarsområde, Bushmanland låg avlägset, med långa avstånd till bataljonsstaben på cirka 350 km och till vaktposten vid Martti Ahtisaaris residens cirka 700 km. De andra enheterna hade också långa avstånd att tillryggalägga. Det tog också tid att vänja sig vid vänstertrafik. Att ringa min familj i Finland krävde att jag körde minst 500 km. Enhetens ledningsplats i Mangetti låg mitt i en bushman-by med cirka 750 invånare. Till en början kändes det lite konstigt med lokalbefolkningen som flyttade från plats till plats i området och ett vattenintag precis bredvid våra kontor. Men vi vande oss snart vid detta och med tiden sa vi god morgon och god dag till varandra. Att området och situationen var fridfull visades av det faktum att FN-området inte på något sätt var isolerat från resten av området och endast FN-flaggan var ett tecken på vår närvaro. Mycket fridfullt. Som en souvenir från bushmännen tog många av oss hem skickligt tillverkade träskulpturer.
Samarbetet mellan lokalbefolkningen och de sydafrikanska försvarsstyrkorna (SADF) var utmärkt. Från början var jag mycket imponerad av den öppenhet med vilken personalen i 203:e bataljonen under ledning av sin befälhavare gav sitt fulla stöd till enheten. Sydafrikanerna lämnade Bushmanland strax före Namibias självständighet. Det bästa samarbetet med dem som jag har stött på under mina FN-uppdrag. När det gäller inkvartering, jämfört med vissa andra operationer hade enheten utmärkt inkvartering. Jag hade mitt eget hus, 3 rum och kök. Majoriteten av männen från Bushmanland tjänstgjorde som soldater i SWATF. Soldaternas avlöningsdagar i Mangett var väl värda att uppleva. Det var liv och rörelse runt fältbutiken. Öl köptes i enorma mängder och många använde sina löner där. Drickandet i byn ledde ofta till slagsmål och våra pojkar kallades ofta in för att lugna ner situationen.
Att köpa och ta en taxfree-bil till Namibia och föra tillbaka den till Finland på ett lagligt sätt var ett äventyr. Regeln var att den importerade bilen måste användas av ägaren i ett år innan den fick föras tillbaka till Finland. Transporten av bilarna till Walvis Bay var mycket försenad. När slutet av perioden närmade sig var bilarna på väg till Hamburg för avhämtning. Strax innan vi återvände till Finland fick vi bilägare veta att frågan om skattebefrielse för bilarna fortfarande var under behandling. Efter många turer benådade regeringen oss slutligen genom att godkänna skattebefrielsen och vi kunde få våra bilar till Finland. Avundsjukan och småaktigheten hos vissa regeringstjänstemän var också ett problem. Åh, det var tider det!
Alla känner till ordspråket ”vin, sång och kvinnor”, men låt oss lämna kvinnorna utanför detta. När allt kommer omkring fanns det drycker att tillgå i mässen och på andra ställen på helgdagar, så det var det. Låt oss återgå till sången. I vår enhet hade vi musik- och sångare, av vilka ”Hämis” var chefen. Sångens kraft var också medlet att höja kompaniets moral. Visst, Dirlandaa och andra sånger ekade härligt på Mangetts biffmiddagar. Sången fortsätter fortfarande på brödernas träffar vartannat år.
Namibia visade sig vara helt annorlunda än vad vi hade förväntat oss när vi åkte. En fantastisk upplevelse och ett av de bästa uppdrag som FN någonsin genomfört.
COMMANDER OF THE 3. JAEGER COMPANY IN NAMIBIA 1989 – 1990
Mauri Seppä/Rauhanturvaajien juhlalehti 2016
IT HAS BEEN 27 YEARS since Finland sent a battalion to the UNTAG mission in Namibia. The mission was to secure Namibia’s independence process. Going to a remote and partly unknown Namibia was a big challenge for us. The flight from Finland to Namibia took 13-19 hours, if all went well. Compared to my peacekeeping experiences in Israel and Lebanon, the operation in Namibia was different. Everything took place in peaceful conditions. When moving around in the area, weapons were carried mainly to protect us from wild animals.
Our unit’s area of responsibility, Bushmanland, was quite remote, with long distances to the battalion headquarters of about 350 km and to the guard post of Martti Ahtisaari’s residence, which was the unit’s responsibility, of about 700 km. The other units also had long distances to cover. Adjusting to left-hand traffic also took some time to get used to. Calling my family in Finland required me to drive at least 500 km. The unit’s command post in Mangetti was located in the middle of a bushman village of about 750 inhabitants. At first it felt a little strange, with locals moving from place to place in the area and a water point right next to our offices. However, we quickly got used to this and over time we said good morning and hello to each other. The peacefulness of the area and the situation was demonstrated by the fact that the UN area was in no way isolated from the rest of the environment and only the UN flag signed our presence. Very peaceful. As a souvenir of the Bushmen, many of us who were there brought home skilfully made wooden sculptures.
Cooperation between the local population and the South African Defence Forces (SADF) was excellent. From the beginning I was very impressed by the openness with which the personnel of the 203rd Battalion, under the leadership of their commander, gave their full support to the unit. The South Africans left Bushmanland shortly before Namibian independence. The best cooperation with them that I have encountered in my UN assignments. As far as accommodation is concerned, compared to some operations, the unit had excellent accommodation. I had my own house, 3 rooms and a kitchen. The majority of the Bushmanland men served as soldiers in the SWATF. The soldiers’ paydays in Mangett were well worth seeing. There was a hustle and bustle around the field store. Beer was bought in huge quantities and many people spent their paychecks in that process. Drinking in the village often led to unrest and our boys were often called in to calm things down.
Buying and taking a tax-free car to Namibia and bringing it back to Finland legally was an adventure of its kind. The rule was that the imported car had to be used by the owner for a year before being brought back to Finland. There were serious delays in transport of the cars to WalvisBay. As the end of the service period approached, the cars were on their way to Hamburg, where they could be picked up. Just before returning to Finland, the car owners learned that the issue of tax exemption for the cars was still pending. After many stages, the government finally pardoned us by accepting the car tax exemption and we were able to take our cars to Finland. The jealousy and pettiness of some government officials was an issue. Those were the days!
Everyone knows the saying ’wine, song and women’, but let us leave women out of this. After all, drinks were available in the mess hall and elsewhere on holidays, so that was that. Let’s get back to the singing. In our unit we had music and singing men, of which ”Hämis” was the boss. Singing was also the power to influence us and lift the company’s spirits. Sure enough, Dirlandaa and other songs echoed gloriously at Mangett’s steak dinners. The singing still continues at the brothers’ regular meetings.
Namibia turned out to be quite different from what we had anticipated when we left. A great experience and one of the best-performed UN missions.