CULTURAL DIFFERENCES IN NAMIBIA
Ilpo Mikkola
I have worked both as a soldier in the Finnish UN Battalion and as a civilian in the UN Field Service for more than 35 years. There have been individual and interesting cultural encounters everywhere. One can in no way say that one has been on the giving side. The other side has taught the hard-working worker of the strict orthodox line all the time and fiercely. ”Let me know when you’ve finished,” a Sierra Leonean colleague once said, his white teeth gleaming, ”You’ll be the first on this continent. We put the papers together and went for a beer.
In this story, I focus on the first large, multinational UN field mission to Namibia set up to monitor the 1989-1990 elections and help the new nation get back on its feet.
In a desert village in the north-western corner of Namibia far from the Himba, the encounter between different cultures in Okangwati was memorable. I travelled to the village after an hour’s exhausting drive with a Swedish police officer, Stig Pettersson. The aim was to get the consent of the village elders to set up a UN police station in the area. In fact, the South African Occupation Administration had given permission, but they advised that it would also be a good idea to get permission from the local village elder to avoid problems later. It was an ancient African custom and practice. So we drove there together with an interpreter. When we arrived in the village nobody knew anything about the old gentleman. They just shrugged their shoulders. Eventually we found a man who told us that the village elder had left the day before for a funeral on the other side of the area, a few kilometres away. When we complained about it and were about to leave the man replied that yes, you can go there. The funeral and all its activities can take a week. Or two.
When we finally found the village elder, he was totally drunk. The other funeral guests were in the same condition over an area of about an acre. The interpreter had to repeat our story several times until the man understood. He finally came to the conclusion that it was clear: He would allow the UN police to enter his territory and set up a station. As we were about to leave the man was waving angrily after us to the car. The interpreter was looking embarrassed. ”What, what was on the man’s heart? – He ordered that no UN African police officers would be allowed on his territory. Why not? – Well, everyone knows they hade raped our women! Stig Pettersson had to take this delicate matter to headquarters for a decision. Under no circumstances will the UN comply with an order classified as racist was the first message. One of the three nationalities comes from Africa, whether the village elder likes it or not.
In Ruacana, I was able to recruit a local chauffeur assistant for my office. A local, that is, which annoyed the South Africans because of the high salary paid by the UN. But they found a couple of suitable candidates. Both were good and spoke English. Unfortunately, the woman did not drive, so Samuel was chosen. The young man had a university degree and a good attitude to work. He had been a teacher for some time. There were no problems with him. Then Samuel asked for a week’s sick leave to visit the doctor. I wondered a little about the reason for the long sick leave and the man’s apparent good health. ”Oh,” said the South African power plant technician who originally introduced Samuel to me, ”Samuel has epilepsy and has occasional problems. After them he always goes to Angola for a week to be treated by a local medicinman. When I wondered about it, he asked me to ask Samuel himself, as I would probably consider the story he gave me to be coloured.
A week later, Samuel returned to the site in good spirits. I asked about the illness and treatment. Samuel told me, with relief, how he was occasionally possessed by an evil spirit. Loss of balance, convulsions and foaming at the mouth. It’s all because of the evils spirit. But the man does a great job curing it. When I asked about the treatment after the story it was hard to keep a straight face. The medicine man fed Samuel large quantities of rotten mutton and milk. Although the food tried to come out in the form of vomit, it had to be kept in for a few hours by all means as the evil spirit inside tried to fight the medicine of the medicinman. The feeling turned painfully feverish until the vomit finally spilled out into the jungle. I felt dizzy for several days after the treatment. It takes a week to recover from food poisoning, I thought! Samuel read my face as he began to explain at length the difference between good and bad medicine.
KULTURELLA SKILLNADER I NAMIBIA
Ilpo Mikkola
Jag har arbetat både som soldat i den finska FN-bataljonen och i civil FN:s fälttjänst i mer än 35 år. Överallt har det förekommit individuella och intressanta kulturskillnader. Man kan inte på något sätt säga att man har varit på den givande sidan. ”Låt mig veta när du är klar”, sade en Sierra Leone-kollega en gång, hans vita tänder glittrade, ”Du kommer att vara den första på den här kontinenten. Vi lade ihop papperen och gick ut och tog en öl.
I den här berättelsen fokuserar jag på den första stora, multinationella FN-styrkan i Namibia, som inrättades för att övervaka valet 1989-1990 och hjälpa den nya nationen att komma på fötter igen.
I en ökenby i det nordvästra hörnet av Namibia, långt från Himba, var mötet mellan olika kulturer i Okangwati minnesvärt. Jag reste till byn efter en timmes ansträngande bilfärd tillsammans med den svenske polisen Stig Pettersson. Syftet var att få byaäldstens samtycke till att upprätta en FN-polisstation i området. I själva verket hade den sydafrikanska ockupationsmyndigheten gett sitt tillstånd, men de rekommenderade att det också skulle vara en bra idé att få tillstånd av den lokala äldsten för att undvika eventuella problem senare. Det var en gammal afrikansk sed. Så vi körde dit tillsammans till byn med en tolk. När vi kom fram till byn var det ingen som visste något om den gamle mannen. De ryckte bara på axlarna. Till slut hittade vi en man som berättade att byaäldsten hade åkt dagen innan för en begravning på andra sidan området några kilometer längre bort. När vi beklagade och redan var på väg att åka svarade mannen att ja, ni kan åka dit. Begravningen och allt som hör därtill kan ta en vecka. Eller två.
När vi till slut hittade hövdingen satt han under ett träd, asfull. De andra begravningsgästerna var i samma tillstånd över ett område på ungefär en hektar. Tolken fick upprepa vår berättelse flera gånger tills mannen förstod någonting. Han rynkade pannan. Till slut kom han fram till att det var klart: Han skulle tillåta FN-polisen att komma in på hans territorium och upprätta en station. När vi var på väg att åka stapplade mannen tillbaka till bilen, sade något oklart och viftade ilsket med armarna. Tolken instämde och såg besvärad ut. ”Vad hade mannen på hjärta? – Nej han bestämde att inga afrikanska FN-poliser skulle släppas in på hans territorium. Varför inte? – Jo, alla vet ju att de skulle våldta våra kvinnor! Stig Pettersson var tvungen att ta denna känsliga fråga till högkvarteret för beslut. FN kommer under inga omständigheter att följa en order som klassas som rasistisk var det första beskedet. En av de tre nationaliteterna kommer att vara från Afrika, vare sig byäldsten vill det eller inte.
I Ruacana fick jag rekrytera en lokal chaufför till mitt kontor. En lokal vilket irriterade sydafrikanerna på grund av den höga lön som FN betalar. Men de hittade ett par lämpliga kandidater. Båda var duktiga och talade engelska. Tyvärr hade kvinnan inte körkort så Samuel valdes. Den unge mannen hade en universitetsexamen och en bra inställning till arbetet. Han hade varit lärare under en tid. Det var inga problem med honom. Sedan bad Samuel om en veckas sjukledighet för att besöka läkaren. Jag undrade lite över anledningen till den långa frånvaron för mannen var till synes vid goda hälsa. ”Jaha”, sade den sydafrikanske tekniker som ursprungligen presenterade Samuel för mig, ”Samuel har epilepsi och får anfall ibland. Efter ett anfall åker han alltid till Angola i en vecka för att behandlas av en lokal specialist. Med andra ord en medicinman. När jag undrade över det bad han mig att fråga Samuel själv eftersom jag förmodligen skulle tycka att hans berättelse var färgad.
En vecka senare återvände Samuel till arbetsplatsen på gott humör. Jag frågade om sjukdomen och behandlingen. Samuel berättade med lättnad hur han ibland var besatt av en ond ande. Förlorade balansen, hade kramper och fragda i munnen. Allt på grund av den onda anden. Men medicnmannen gör ett fantastiskt jobb med att bota sjukdomen. När jag frågade om behandlingen var det svårt att hålla god min. Medicinmannen matade Samuel med stora mängder ruttet fårkött och mjölk. Även om maten försökte komma ut i form av kräkningar måste den till varje pris hållas kvar i några timmar, eftersom den onda anden inuti försökte bekämpa medicinmannens medicin. Kräkningarna kom slutligen ut i djungeln. Den onda anden från magen följde med. Jag kände mig dock yr i flera dagar efter behandlingen. Det tar en vecka att återhämta sig från en så allvarlig matförgiftning, tänkte jag! Samuel tolkade min bestörtning när han började förklara skillnaden mellan bra och dåliga läkare.