Cyprus 1974
Pertti Eerikäinen, YKSP 20-21 Head quarters company, communication platoon
Idman’s permanent job changed in January 1974 to a 9-month assignment when the 21-year-old young man’s path led him to Cyprus for a peacekeeping mission.
The job was to work for the headquarters company as a communications officer in the communications team. My duties included the construction and maintenance of telephone lines and running a communication center. The switchboard was the main center for the entire Finnish battalion operated by six men in six-hour shifts. The work was interesting but it was like being on holiday! After the morning duties you had time off so the working days were relatively short. In our free time we went to downtown Nicosia or to the Raffi pool for a swim or to spend time in the mess. You also got to know the bars and restaurants of Nicosia! Sometimes, when we had a car we visited Kyrenia and Famagusta. The different culture, language, music and nature of Cyprus was an experience for life; the island’s countryside in spring was particularly memorable. In summer it was too hot for Finns so the afternoon shifts were free.
At the beginning of July, two friends and I took a holiday trip to Beirut. The period was very peaceful until July but on 15th July 1974 there was an attempted coup in Cyprus and after that you had to start carrying a gun. On 20th July the Turks invaded the northern coast of Cyprus. Nicosia airport was bombed and the smoke columns were clearly visible from the Kykko Camp. It did not scare us as the military action was not directed against us. On 22nd July at 16.00 a cease-fire between the Turks and the Greeks came into force. I was part of a group that went to liberate the OP-Mart as a replacement crew. When we went to the site the Greeks stopped us on the way, as the bombing was still going on asking us what the purpose of our trip was. It was pretty wild being caught between the two fighting sides! The Greeks were behind us and the Turks were in front. Fortunately nothing major happened. Occasionally the Turks stopped us. We arrived at the OP-Mart where the Turks tried to order us to leave but they were told that only Finnish commanders could order us to leave. After that we returned to our positions and monitored the situation as we knew that the Turks had their own intentions to continue their attack. The ceasefire of 22nd July did not hold but the Turks continued their actions until a new ceasefire was negotiated on 31 July. However, Unficyp intelligence had information that the military action would not stop there. On 14th August the Turks landing was leading to an escalation in the fighting for control of the northern part of the island. The Finnish battalion’s area was on the Turkish line of attack and 1 JK, which was in Tjiklo, was caught in the offensive. The situation was now being followed with concern and the real danger came on 16th August when the Kykko Camp area came under fire, with a hospital and a garage being hit and burnt down. One shell also hit the outside of my barrack. I had visited the camp 5-10 minutes earlier! In the afternoon of 16th August the situation was so bad that the UNSP.HQ and our Company were evacuated to the RAF area near the airfield. The evacuation was carried out by Canadian UN soldiers. Afterwards I have wondered what kind of protection we had to survive that.
In early September we returned to Kykko Camp and got the residences, telephone lines and communication centre up and running again. At the end of October I returned to Finland many experiences richer.
Cypern 1974
Pertti Eerikäinen, från YKSP 20-21 Stabskompaniets signalpluton
Idmans fasta jobb förändrades i januari 1974 till ett 9-månaders uppdrag när den 21-årige unge mannens väg ledde honom till Cypern för ett fredsbevarande uppdrag.
Uppdraget var att arbeta för Stabskompaniets kommunikationspluton som signalman. I arbetsuppgifterna ingick att bygga och underhålla telefonledningar samt att driva en telefonväxel. Växeln var huvudväxel för hela den finska bataljonen och sköttes av sex man i sextimmarsskift. Arbetet var intressant och löpte som en semester! Efter morgontjänsten hade man ledigt om det inte fanns något skift vid centralen, arbetsdagarna var relativt korta. På fritiden åkte vi till Nicosia eller till Raffi-poolen för att simma eller för att njuta och tillbringa tid i mässen. Man fick också lära känna barerna och restaurangerna i Nicosia! Ibland, när vi hade bil besökte vi Kyrenia och Famagusta. Cyperns annorlunda kultur, språk, musik och natur var en upplevelse för livet; öns grönska på våren var särskilt minnesvärd. På sommaren var det för varmt för finländarna, därför var eftermiddagstimmarna lediga.
I början av juli gjorde jag och två vänner en fantastisk semesterresa till Beirut. Perioden för kommenderingen var mycket fredlig fram till juli men den 15 juli 1974 skedde ett kuppförsök på Cypern och efter det var man tvungen att vara beväpnad. Den 20 juli invaderade turkarna Cyperns norra kust. Nicosias flygplats bombades och rökpelarna syntes tydligt från Kykko Camp, situationen övervakades, men det skrämde oss inte ännu eftersom de militära åtgärderna inte var riktade mot oss. Den 22 juli kl. 16.00 trädde en vapenvila mellan turkarna och grekerna i kraft. Jag ingick i en grupp som åkte för att befria OP-Marttinen. När vi åkte till platsen stoppade grekerna oss på vägen eftersom bombningarna fortfarande pågick och frågade oss vad syftet med vår resa var. Det var ganska skrämmande att hamna mellan de stridande parterna! Grekerna var bakom oss och turkarna framför. Lyckligtvis hände inget värre. Ibland stoppade turkarna oss. Vi kom till OP-Marttinen, där turkarna försökte beordra oss att vända men de fick höra att endast finska befälhavare skulle ge sådana order. Efter det återvände vi till våra positioner och övervakade situationen eftersom vi visste att turkarna hade sina egna avsikter för att fortsätta angreppet. Vapenvilan den 22 juli höll inte utan turkarna fortsatte sina aktioner tills en ny vapenvila förhandlades fram den 31 juli. Unificyp hade dock en föraning om att de militära aktionerna inte skulle stoppa där. Den 14 augusti landsteg turkarna, vilket ledde till en upptrappning av striderna över den norra delen av ön. Den finska bataljonens område låg på den turkiska anfallslinjen och 1 JK, som var i Tjiklo, inringades i offensiven. Situationen följdes nu med verklig oro och den verkliga faran kom den 16 augusti när Kykko Camp-området besköts och ett sjukhus samt garage träffades och brändes ner. En granat träffade också utsidan av sovplats i hörnet av stuga två. Jag hade besökt baracken 5-10 minuter tidigare! På eftermiddagen den 16 augusti var läget så illa att stabens underhållskompani och Stabskompaniet evakuerades till RAF-området nära flygfältet. Evakueringen utfördes av kanadensiska FN-soldater. I efterhand har jag undrat vilken skyddsängel vi hade för att överleva detta.
I början av september återvände vi till Kykko-lägret och började få igång bostäderna, telefonlinjerna och centralväxeln igen. I slutet av oktober återvände jag till Finland många erfarenheter rikare .