Cyprus, August 1974
Seppo Ylönen/Rauhanturvaajien juhlalehti 2016
AT THE END OF JULY, a quick Suez-focused training session in Niinisalo was arranged. There was a need for replenishment. After a quick training session the real destination was revealed: Cyprus.
The escalating relations between Turkey and Greece were at an impasse in negotiations. UNSP 21/3JK, ”Kunniakas Kolmonen” was flown to Akrotiri in Cyprus in early August. The boys were accommodated in air crew tents, as there was no other place for uninvited guests in the Kykko Camp guesthouses. ”Since you have come here uninvited, you can put your tent there”, was the Commander’s welcome speech to the Chief. In battle dress, we started to practise with the guns and other activities. Some basic digging work was made with the ”shovels”.
Turkey started military action on 14 August 1974. Fighters also run over Kykko Camp. There were casualties, the hospital and the workshop burned down. A sweaty day lay ahead. The throat was sore and military operations raged over the area all day. Fear of being wounded and even death crept into the subconscious. In the afternoon, the rescuers arrived. Canadian rt-brothers arrived with their APC wagons to evacuate the Kyko people to the British Royal Air Force Camp. The relief was great. Lieutenant Pessi’s small detachment was left in the hell of Kyko. We were treated like one of their own by our friends, given water and food, showers, balms for our burnt skin and, above all, a chance to lay our heads on the hard concrete floor. Our belongings stayed in Kykko, we didn’t even have field mats. The war effort continued. The Turks attacked the retreating troops. Their aim was to get 38% of the island for the Turks. The peacekeepers are a cross-section of the Finnish people. Not all of them assimilated. The front called. My own group was shrinking. First came the stress factor, then the homesick and finally the self-destruction. It was a small group but we made it. Karelian Corporal Markku Björnholm summed it up: ’Damn it, Seppo, you don’t have one man too many, but the rest of us will make two’.
What did we get out of that chaos? The incredibly “Kunniakas Kolmonen” and its active members, our leader lt col. Jukka Hyle’s ”boys”. Every year we meet in mid-August to memorise the ”good times” when we were supposed to grow up to be men. Thirty or so brothers have passed away, but the spirit created by our common leader Jukka lives on until the last one turns out the lights.
Cypern, augusti 1974
Seppo Ylönen/Rauhanturvaajien juhlalehti 2016
I SLUTET AV JULI ordnades en Suez-fokuserad snabbutbildning i Niinisalo. Det fanns ett behov av komplettering. Efter ett snabbträning avslöjades den verkliga destinationen: Cypern.
De ständigt eskalerande relationerna mellan Turkiet och Grekland hade lett till ett dödläge i de politiska förhandlingarna. UNSP 21/3JK, truppen ”Kunniakas kolmonen” flögs till Akrotiri på Cypern i början av augusti. De nysskomna inkvarterades i tält eftersom det inte fanns någon annan plats för objudna gäster i Kykko-lägrets. ”Eftersom du har kommit hit oinbjuden får du slå upp ditt tält där”, var befälhavarens välkomsttal till chefen. Iklädda terrängdräkter övades vapenvård och andra aktiviteter. Några enkla skyddsgropar grävdes.
Turkiet inledde militära aktioner den 14 augusti 1974. Soldater kom också över till Kykko-lägret. Det fanns skadade, sjukhuset och verkstaden brann ner. En svettig dag låg framför oss. Militära operationer rasade över området hela dagen. Rädslan för att skadas och i värsta fall dö smög sig in i det undermedvetna. På eftermiddagen anlände räddningsmanskapet. Kanadensiska rt-bröder anlände med sina APC-vagnar för att evakuera Kyko-folket till det brittiska Royal Air Force-lägret. Lättnaden var obeskrivlig. Löjtnant Pessi lilla avdelning blev kvar i helvetet i Kyko. Vi behandlades som en av deras egna av våra bröder, fick vatten och mat, duschar, balsam för vår brända hud och en möjlighet att lägga våra huvuden på det hårda betonggolvet. Vår utrustning stannade i Kykko, vi hade inte ens fältmadrasser. Kriget fortsatte. Turkarna anföll de retirerande trupperna. Deras mål var att få 38 % av landet. De fredsbevarande styrkorna är ett tvärsnitt av det finska folket. Alla anpassade sig dock inte.Min egen grupp krympte. Först kom stressen, sedan hemlängtan och också självdestruktiva tankar. Det var en liten grupp men vi klarade oss. Den karelske korpralen Markku Björnholm sammanfattade det hela: ”Fan, Seppo, du har inte en man för mycket, men vi som är kvar får motsvara två”.
Vad fick vi ut av detta kaos? Den otroligt härliga Gruppen och dess aktiva medlemmar, vår ledare övl. Jukka Hyles ”pojkar”. Varje år träffas vi i mitten av augusti för att minnas de ”goda tiderna” när vi skulle växa upp och bli män. Ett trettiotal bröder har gått ur tiden, men den anda som skapades av vår gemensamma ledare Jukka lever vidare tills den siste släcker lampan.