NAMIBIA 1989-1990 Matti Heimovaara
UNTAG (United Nations Transition Assistance Group) was the United Nations peacekeeping operation in Namibia. The operation began in April 1989 and ended in March 1990. The mission was led by UN Special Representative Martti Ahtisaari. The mission’s task was to secure social order during the transition from the withdrawal of South African troops to Namibian independence and, in particular, to ensure free and fair elections in the country.
UNTAG:
– three infantry battalions, totalling about 4500 men
– Military Monitors, approximately 300 men
– Civil Police Monitors (CIVPOL), approx. 1500 men
– other elements….
I served as a military monitor in a multinational organisation from 22 March 1989 to 12 February 1990. Bangladesh, Czechoslovakia, Finland, India, Ireland, Kenya, Malaysia, Pakistan, Panama, Peru, Poland, Sudan, Togo and Yugoslavia.
The Finnish observers (15 officers) served mainly, with the exception of a few who served at UNTAG headquarters in Windhoek, in the Finnish battalion area in north-eastern Namibia. In that area, the observer organisation consisted of Finnish, Indian, Peruvian and Sudanese officers. Monitor Group North – East was led by the Finnish Lieutenant Colonel Risto Hurmee.
My duty stations in the Caprivi Strip were: Rundu, Bagani, Omega, M’pacha (Katima Mulilo Airport) and Katima Mulilo The area was a bush savannah with two rivers, the Zambezi and the Okavango, which were of great importance to the area and its nature.
Namibia’s nature was certainly a memorable experience for every peacekeeper. The country has a very dry climate, with the capital Windhoek averaging 300 days of sunshine a year. There are four seasons. In June and July, night temperatures can drop to below freezing, while daytime temperatures can easily rise to over +20°C. The rainy season runs from December to April.
One of the tasks of the military observers was to patrol their area of responsibility. During these patrols nature and its fauna presented numerous enjoyable and sometimes even very challenging situations. The Caprivi region was very interesting; large rivers, relatively few settlements and numerous species of animals, familiar to many from nature programmes, were our everyday habitat. During my almost one year of service I had the opportunity to experience many memorable moments in the middle of nowhere.
In the Caprivi Strip near the Omega military base and airport, we were on one patrol with a Finnish observer colleague and a half-group of a Finnish battalion in the middle of a herd of elephants with about 60 heads. The road we were driving on was in front of the herd and soon the air was thick with dust, the pounding of elephants’ feet and the impatient stamping of their feet. The SUV was very small compared to the adult elephants, the truck behind us also did not inspire respect in the elephants’ eyes. Slowly creeping along we made our way forward and the herd of elephants moved from right to left in our direction of travel without incident. We would have been the underdogs anyway if the elephants had been aggressive. Later, in the dark evening a pair of eyes glinted in the car lights, we stopped and watched the lioness’s stride with the light of a torch from a distance of not more than ten metres. At night, the lion roared to wake us up and kept the watchman alert.
Near the Okavango River, on another patrol a tree branch had fallen across the road and turned out to be a python over four metres long! Such was the impressive size of the creature that no-one got out of the car to make closer acquaintance, the film was taken from inside of the car.
Once there was a large black ”bovine” on the road with its front leg ”broken off”, only the skin of the leg holding the joint in place. For a moment the animal was marveled at by the crowd, one of the battalion rangers stayed on guard and we drove to a nearby nature reserve base for help. The camp commander went along with a few of his guards. The chief, armed with a rifle came within twenty metres of the animal and with an accurate shot put an end to the suffering of the injured animal. We then learned that the animal in question was a buffalo which is extremely dangerous when injured. We had been very lucky not to be its target.
It is also unbelievable that the most dangerous animal in Africa, or the one that kills the most people is the hippopotamus. On the few occasions when I was on a motorboat trip on the Zambezi River, the driver was more than cautious about the ”hippos”. Whenever a hippo’s head dipped below the surface, the boat would turn away from its vicinity. Despite its clumsy appearance it is in its element in water; on land, with its poor eyes, it crushes everything in front of it. Fatal for a local on a water fishing trip when a hippo wakes up and decides to go into the water. It is pretty much a sure death sentence.
Crocodiles were common in the area and good advice was given by the locals about possible encounters with them: you can run away on land but keep a distance of at least six metres otherwise your run could get a nasty ending. The crafty rascal is capable of darting several metres up on its tail unless it has then moved to the ground and quietly crept up behind its prey. During the year at least two South African postmen disappeared with a crocodile, one in Zambezi and the other in Okavango.
We also had to be vigilant about snakes whenever we were out in the wild. Usually they will run away if given the chance but there are exceptions. Unfortunately, they also had a habit of getting into accommodation somehow. Some rucksacks have been shot to pieces due to strange movements. When caught between a pair of snakes, their behaviour can become aggressive. Fortunately the snake bite was avoided as far as I know, who among us would have found out what it was and then the antidote could have been as deadly as the bite itself. Black mamba, various cobras, puffadder, to name a few. A black mamba over six feet long, thankfully dead is certainly an impressive sight especially when you know it can kill half a dozen dogs. A bit poisonous.
The puffadder goes well in with its surroundings so it’s easy to step on it by accident plus it is lazy to move. The puffadder is thought to be the snake that kills the most people in Africa. Bushman women are said to have used hot porridge on their heads in a shawl when they went to collect twigs from the savannah. The hot porridge was a better target for the snake than the the body. We do not know how that worked. One experience with a snake stayed with me for the rest of my life. With the Namibian elections just over and the election ceremonies celebrated in Rundu the journey ’home’ to Omega lay ahead, nearly three hundred kilometres of mostly dusty roads. At some point along the way I was struck by a bad stomach. The roadsides were full of settlements, i.e. mud huts, so finding a quiet place was difficult. At last it was found. Just as I was approaching the critical stage, a brown-backed snake was moving between my camouflage boots, luckily away from me. A few extra heartbeats but in the end I went ahead with the original plan despite the curious curly-headed children peeking out from behind the bushes.
A mosquito net, a torch, and a bed/clothes fluffing every morning and evening was routine. Regardless of the living conditions there were plenty of smaller visitors. Around the roof light of the ”kimbo” with the quay roof in the darkness there was quite a flying show, fortunately the mosquito net was in use. One night I had to stay awake because I couldn’t quite figure out whether the spider (and it was a reasonable sized one) was inside or outside the net. That same spider lived with me for several months never did I get it off the wall, it was always quicker and could hide somewhere between the wall panels or boards. First the lights on, a moment of waiting and then inside. The same was true for after-dark visits to the damp toilet/shower rooms. The toilet seat, sink and drains were empty while giving some time for selfish creatures to disappear into their burrows.
Mango and tsetse flies, malaria mosquitoes and bilharzia-causing worm larvae etc. were among the small organisms to be protected against. Eighteen malaria pills a week kept the disease at bay, I will say no more about the side effects.
Despite the challenges of nature, a year in Namibia has been one of the best experiences of my life. I visited Victoria Falls three times in different seasons. Windhoek, Swakopmund, Cape Town, Cape of Good Hope, Port Elizabeth, Johannesburg, Bulawayo and countless other places.
NAMIBIA 1989-1990 Matti Heimovaara
UNTAG (United Nations Transition Assistance Group) var FN:s fredsbevarande operation i Namibia. Operationen inleddes i april 1989 och avslutades i mars 1990. Uppdraget leddes av FN:s särskilda representant Martti Ahtisaari. Uppdragets uppgift var att säkra den sociala ordningen under övergången från tillbakadragandet av de sydafrikanska trupperna till Namibias självständighet och i synnerhet att säkerställa fria och rättvisa val i landet.
UNTAG:
– tre infanteribataljoner, totalt cirka 4500 man
– Militära övervakare, cirka 300 man
– Civila polisövervakare (CIVPOL), ca 1500 man
– andra element….
Jag tjänstgjorde själv som militär övervakare i en multinationell organisation från den 22 mars 1989 till den 12 februari 1990. Bangladesh, Tjeckoslovakien, Finland, Indien, Irland, Kenya, Malaysia, Pakistan, Panama, Peru, Polen, Sudan, Togo och Jugoslavien.
De finska observatörerna (15 officerare) tjänstgjorde huvudsakligen, med undantag av några få som tjänstgjorde vid UNTAG:s högkvarter i Windhoek, i den finska bataljonens område i nordöstra Namibia. I detta område bestod observatörsorganisationen av finska, indiska, peruanska och sudanesiska officerare. Monitor Group North – East leddes av den finske överstelöjtnanten Risto Hurmee.
Mina tjänstgöringsorter i Capriviregionen var: Rundu, Bagani, Omega, M’pacha (Katima Mulilos flygplats) och Katima Mulilo Området var en busksavann med två floder, Zambezi och Okavango, som var av stor betydelse för området och dess natur.
Namibias natur med alla dess aspekter var verkligen en minnesvärd upplevelse för varje fredsbevarare. Landet har ett mycket torrt klimat, huvudstaden Windhoek har i genomsnitt 300 soldagar per år. Det finns fyra årstider. I juni och juli kan temperaturen på natten sjunka till under fryspunkten, medan dagstemperaturen lätt kan stiga till över +20°C. Regnperioden pågår från december till april.
En av militärobservatörernas uppgifter var att patrullera på ansvarsområde. Under dessa patrulluppdrag bjöd naturen och dess fauna på många trevliga och ibland även mycket utmanande situationer. Caprivi-regionen var mycket intressant: stora floder, relativt gles bosättning och många djurarter som många känner igen från naturprogram. Under min nästan ett år långa tjänstgöring fick jag möjlighet att uppleva många minnesvärda ögonblick mitt ute i ingenstans.
På Caprivi-remsan, nära Omegas militärbas och flygplats var vi på en patrullresa med en finsk observatörskollega och en halvgrupp från en finsk bataljon mitt i en elefanthjord med omkring 60 huvuden. Vägen vi körde på var framför hjorden och snart var luften tjock av damm, otåliga stampanden från elefanternas hovar. SUV:en var mycket liten jämfört med de vuxna elefanterna, lastbilen bakom oss ingav inte heller respekt i elefanternas ögon. Sakta krypande tog vi oss framåt och elefantflocken rörde sig från höger till vänster i vår färdriktning utan incidenter. Vi skulle ändå ha varit i underläge om elefanterna hade varit aggressiva. Senare under den mörka kvällen glimtade ett par ögon till i billjuset, vi stannade och tittade på lejonhonans steg i ficklampans sken på mer än tio meters avstånd. På natten morrade lejonet för att väcka oss och hålla vakten alert.
Nära Okavango-floden, under en annan patrull hade en trädgren fallit över vägen och det visade sig vara en pytonorm som var över fyra meter lång! Varelsen var så imponerande att ingen klev ur bilen för att bekanta sig närmare med den utan filmen togs från insidan av bilen.
En gång var det en stor svart ”bov” på vägen med frambenet ”avbrutet”, bara huden på benet höll leden på plats och djuret hade svårt att röra sig. Under ett ögonblick beundrades djuret av oss, en av bataljonens rangers höll vakt och vi körde till en närliggande naturreservatbas för att få hjälp. Lägerchefen åkte ut tillsammans med några av sina underordnade. Chefen, beväpnad med ett gevär, kom inom tjugo meter från djuret och med ett mycket välriktat skott satte han stopp för det skadade djurets lidande. Vi fick sedan veta att djuret var en buffel som är extremt farlig när den är skadad. Vi hade haft turen att inte vara måltavla.
Det är också otroligt att det farligaste djuret i Afrika, eller det som dödar flest människor,är flodhästen. Vid de få tillfällen då jag var med på en motorbåtstur på Zambezifloden var föraren mer än försiktig med flodhästarna. Varje gång en flodhästs huvud dök under ytan vände båten bort från dess närhet. Trots sitt klumpiga utseende är den i sitt rätta element på vattnet; på land med sin dåliga syn krossar den allt framför sig. Dödlig för en lokalbo på fisketur när en flodhäst vaknar upp och bestämmer sig för att gå ut i vattnet.
Det fanns gott om krokodiler i området, och lokalbefolkningen gav goda råd om eventuella möten med dem: du kan springa iväg på land, men håll ett avstånd på minst sex meter annars kan din flykt få ett otäckt slut. Min kollega och jag parkerade bilen vid flodstranden. När dörrarna slogs igen hördes ett plaskande i vassen och ett djur som brölade gick ut i floden. Naturligtvis tänkte jag på en krokodil men ingenting syntes. Videokameror hade precis blivit populära och naturligtvis måste elefanterna och deras ungar på andra sidan floden filmas, liksom flodhästarna som simmade. Efter några minuters kontroll av omgivningen såg jag ett par ögon dyka upp ungefär hundra meter från oss. På nolltid kom krokodilen allt närmare. Flodhästarna försvann och även elefanterna flyttade till torrare mark. Drygt tio meter från oss dök krokodilen upp igen och visade knappt ögonen. Sedan fick vi skynda oss till flodbanken och in i bilen. Den listiga rackaren kan slå flera meter upp med svansen om den inte sedan har flyttat sig upp på stranden och tyst smugit sig upp bakom sitt byte. Under året försvann minst två sydafrikanska brevbärare med en krokodil, den ena i Zambezi och den andra i Okavango.
Vi var också tvungna att vara vaksamma för ormar när vi var ute i naturen. Vanligtvis slingrar sig de iväg om de får chansen, men det finns undantag. Tyvärr hade de också för vana att ta sig in bland boendet någonstans. Vissa ryggsäckar har skjutits sönder på grund av konstiga rörelser i dem. När något fastnar mellan ett par ormar kan deras beteende bli aggressivt och då är det långt till lek. Lyckligtvis undveks ormbettet, vem skulle ha tagit reda på vad det var och då kunde motgiftet ha varit lika dödligt som själva bettet. Svarta mamban, olika kobror, puffadder, för att nämna några. En över två meter lång svart mamba, som tack och lov var död är verkligen en skrämmande syn särskilt när man vet att den kan döda till exempel ett halvt dussin hundar. Något giftig.
Puffaddern smälter väl in i sin omgivning så det är lätt att trampa på den av misstag plus att den är lat att flytta på sig. Puffaddern anses vara den orm som dödar flest människor i Afrika. Bushman-kvinnor sägs ha haft varm gröt på huvudet i en dukl när de gick för att samla kvistar från savannen. Den heta gröten var ett bättre mål för ormen. Vi vet inte hur det fungerade. En upplevelse med en orm kom att prägla mig under resten av mitt liv. Det namibiska valet var precis över och valceremonierna firades i Rundu. Nu väntade resan ”hem” till Omega, nästan trehundra kilometer av mestadels grusvägar. Någonstans längs vägen drabbades jag av magproblen. Vägkanterna var fulla av bosättningar, dvs. lerhyddor, så att hitta en lugn plats blev svårt. Till slut hittade jag platsen. Precis när jag närmade mig det kritiska skedet rörde sig en brun korvfärgad orm mellan mina stövlar. Mina tankar rusade iväg och hjärtat slog några slag extra. Till slut lyckades jag genomföra den ursprungliga planen trots att de nyfikna barnen med lockiga huvuden tittade fram bakom buskarna.
Ett myggnät, en ficklampa och bäddning varje morgon och kväll var rutin. Oavsett levnadsförhållandena fanns det gott om besökare. Runt taklampan i mörkret var det enflygande show, lyckligtvis användes myggnätet. En natt var jag tvungen att hålla mig vaken eftersom jag inte riktigt kunde räkna ut om spindeln (och den var av rimlig storlek) var inuti eller utanför nätet. Samma spindel bodde hos mig i flera månader, aldrig någonsin fick jag bort den från väggen, den var alltid snabbare och kunde gömma sig någonstans mellan väggpanelerna eller brädorna. Först lamporna på, en stunds väntan och sedan in. Detsamma gällde för nattliga besök i fuktiga toalett/duschrum. Toalettstolen, handfatet och avloppet var tomma först efter att tusenfotingar och andra själviska varelser fått tid att försvinna ner i sina hålor.
Mango- och tsetseflugor, malariamyggor och bilharzia-orsakande masklarver etc. vilka alla var några av de små organismer som man måste skydda sig mot. Arton malariatabletter i veckan höll sjukdomen i schack och tarmarna i skick men jag skall inte säga mer om biverkningarna.
Trots naturens utmaningar har ett år i Namibia varit en av de bästa upplevelserna i mitt liv. Jag besökte Victoriafallen tre gånger under olika årstider. Windhoek, Swakopmund, Kapstaden, Godahoppsudden, Port Elizabeth, Johannesburg, Bulawayo och otaliga andra platser.