SUEZ UNEFI 1973-1974
Rainer Fabricius
Rainer Fabricius, a 22-year-old ranger from the village of Hammaslahti in North Karelia, left for Suez as a peacekeeper in November 1973. He was stationed in the engineer platoon of a supply company.
”When the war started on Yom Kippur, the sixth of October, the turmoil between Egypt and Israel, the news was followed very closely at home because we were ready to go whenever the order came. We were very nervous whether we would really have to go there! Pictures of the battles started to come in and we started to think that it might be a hot spot. In November I got a note home that I had to leave for Niinisalo – if I had the will to go, which I did after training and vaccinations, we flew to Cairo via Budapest, destination Suez. Near the city, the traces of the war were already beginning to show ; destroyed convoys of cars on the roads, the remains of armoured vehicles, birds over the corpses! The smell was horrible .
A maintenance company was set up in the flats of the oil refinery staff. We had good conditions compared to part of the battalion which was housed in tents. Next door was an Israeli army unit that fired – usually at night – almost daily. The yard was full of mortars. The work was done almost day and night, so there was no time to worry about the conditions. We had to build a whole camp. There were no materials, we had to improvise.
The beginning was pretty bad as there was a shortage of everything. Maintenance didn’t work, there was not enough food, water had to be brought from Cairo and boiled before use. We went into town from time to time to eat, even though it was forbidden. Afterwards we found out that we had eaten dog meat… It tasted good. Things started to get better when Dorman arrived! It was a big, nice, proper aggregate, now we had lights and a fridge. The UN flags were lit up too making it clear to both sides where the UN troops were located.
On 6th December there was an Independence Day parade in the city of Suez. The line between the Egyptians and the Israelis ran along the street we were patrolling. Lieutenant General Ensio Siilasvuo had negotiated a ceasefire for that day and the parade marched along that street. Battalion Commander Colonel Reino Raitasaari led the parade and Lieutenant General Siilasvuo received the parade.
During the day I had been on guard duty on the edge of the railway yard on the roof of the switching station. No roofing had been done, only a few sandbags had been found somewhere. A telephone, binoculars and compass were at hand, and of course a rifle. It was quite peaceful.
In the evening things started to happen with a hell of shooting. Of course we went up to the roof to look at the lights and the shooting across the street. We were quickly ordered to take cover! This was our first real experience of military action and we got our baptism of fire that night.
But there were tougher times ahead. In December we almost had a hole in our head. From the balcony of our apartment building we the curious watching the shooting and a Egyptian loose bullet went into the wall about twenty centimetres from my head! The boys disappeared into the shelter of sandbags. A roommate later dug a bullet out of the wall. And so we returned to our normal daily routine one experience richer. Nothing more serious happened although there were close calls. Later on, death and serious injuries became familiar. During the first six months 4 Finnish men were killed and 12 wounded.
Towards the end of December the long-awaited sauna was completed. At first we had a bath in a tent sauna heated by a gas stove but in December a proper sauna was built from timber collected from here and there.
After six months I went civilian. My post-Suez promise did not quite come true: ”two trips, the first and the last”, because in August I headed back, this time to Cyprus.”
SUEZ UNEFI 1973-1974
Rainer Fabricius
Rainer Fabricius, en 22-årig veterinär från byn Hammaslahti i norra Karelen, reste till Suez som fredsbevarare i november 1973. Han var stationerad i byggnadsplutonen på ett underhållskompani.
”När kriget började på Yom Kippur den sjätte oktober, eller oroligheterna mellan Egypten och Israel, följdes nyheterna mycket noga hemma eftersom vi var redo att åka när ordern kom. Vi var mycket nervösa över om vi verkligen skulle behöva åka dit! Bilder från striderna började komma in och vi började tro att det kunde bli ett skarpt läge. I november fick jag ett meddelande hem om att jag var tvungen att åka till Niinisalo – om jag hade mod att åka vilket jag hade.. Efter träning och vaccinationer flög vi till Kairo via Budapest, destination Suez. Nära staden började man redan se spåren av kriget: förstörda bilkonvojer på vägarna, rester av pansarfordon, gamar som svävade över liken! Lukten var fruktansvärd på sina ställen. Några finländare hade sårats före vi anlände.
Ett underhållskompani inrättades i oljeraffinaderipersonalens lägenheter. Vi hade bra förhållanden jämfört med en del av bataljonen som var inkvarterad i tält. I grannhuset fanns en israelisk arméenhet som sköt en salva – oftast på natten – nästan varje dag. Gården var full av granatkastare. Arbetet utfördes nästan dag och natt så det fanns egentligen ingen tid att oroa sig för förhållandena. Vi var tvungna att bygga upp ett helt läger. Det fanns inte material så vi var tvungna att hitta dem och improvisera.
I början var det brist på allt. Underhållet fungerade inte, det fanns inte tillräckligt med mat, vatten måste hämtas från Kairo och kokas innan det användes. Vi åkte in till stan då och då för att äta trots att det var förbjudet. Efteråt fick vi reda på att vi hade ätit hundkött… Det smakade gott. Det blev bättre när Dorman kom! Det var ett stort, fint, ordentligt aggregat och nu hade vi ljus och kylskåp. FN-flaggorna var också upplysta vilket gjorde det tydligt för båda sidor var FN-trupperna befann sig.
Den 6 december hölls en självständighetsdagsparad i staden Suez. Gränsen mellan egyptierna och ”Ippos”, eller israelerna gick längs den gata där vi patrullerade. Generallöjtnant Ensio Siilasvuo hade förhandlat fram en vapenvila för den dagen och paraden marscherade längs den gatan. Bataljonskommendören, Överste Reino Raitasaari ledde paraden och generallöjtnant Siilasvuo tog emot den.
Under dagen hade jag haft vakttjänst på sidan av bangården på taket för växelhuset. Ingen takläggning hade gjorts, bara några sandsäckar hade hittats någonstans. Telefon, kikare och kompass fanns till hands, och naturligtvis ett gevär. Det var ganska fridfullt.
På kvällen började det hända saker, en massa skjutande. Naturligtvis gick vi upp på taket för att titta. Vi fick snabbt order om att ta skydd! Detta var vår första riktiga erfarenhet av militära aktioner och vi fick vårt elddop den natten. Vi insåg att det här var på riktigt, för tusan.
Men det var ännu tuffare tider som väntade. I december fick jag nästan ett hål i skallen. Från balkongen i vårt hyreshus tittade nyfikna åskådare på skottlossningen, med huvudena synliga, och flög inte någon egyptisk lös kula in i väggen ungefär tjugo centimeter från mitt huvud! Vi killar försvann i skydd av sandsäckar. En rumskamrat grävde senare ut en kula ur väggen. Och så återgick vi till vår normala dagliga rutin en erfarenhet rikare. Inget allvarligare hände även om det var nära ögat. Senare blev dödsfall och allvarliga skador vardag. Under de första sex månaderna dödades 4 finska män och 12 sårades.
I slutet av december blev den efterlängtade bastun klar. Först hade vi badat i en tältbastu som värmdes upp av ett gasolkök men i december byggdes en riktig bastu av timmer som samlades in här och där.
Efter sex månader blev jag civil. Mitt löfte efter Suez infriades inte riktigt: ”Två resor, den första och den sista” tänkte jag men i augusti åkte jag tillbaka, den här gången till Cypern.”