SUEZ – 73
”Language skills” could save a lot!
Terho Ahonen/Rauhanturvaajien juhlalehti 2016
THE JOM KIPPUR WAR (October 1973) resulted in Egyptian and Israeli troops being nose to nose in the city of Suez, in some places within a few metres from each other. The ceasefire violations of December ’73 and January ’74 were constant. Often because the parties were pushing and digging into no-man’s land.
In January 1974, when we were in town at the 1. Companies command post, sergeant major Rauno Nuorivuori gave my group close combat training. In the middle of it the 1. Companies deputy commander came and ordered my men on alert equipped with all available shovels and of course his own weapon.
We drove between the parties and started to fill in the holes dug by the Egyptians. Hence the rejoicing on the Egyptian side! The local company commander put his unit in position against the Israelis and we in between. After various stages, I noticed a stern-faced Arab soldier in combat gear walking straight towards me with a bayonet. The Arab approached me slowly with his eyes glinting. The bayonet pointed directly at my stomach. The encounter was only a few meters away. I decided not to retreat. ”Stupid… Allah Agbar” I greeted, and I had the Arab confused for a moment! In that brief moment, I successfully used the close combat technique just taught to me by Nuorivuori. I grabbed the threatening rifle barrel and pushed the bayonet aside and got close to the Arab. The long rifle with its bayonets now pointed to the side. The same moment I grabbed my opponent by the arm with my farmer’s grip and squeezed. The Arab was pinned down and could not use his weapon.
In the flurry of activity not many noticed my predicament. I had an agitated Arab soldier in my grip whose anger at the UN had boiled over. The man’s eyes stood wide in his head like an irritated bull in a home bullfight. His mouth hissed with saliva and spittle. The man was trembling, not from fear, I realized, but from the need for sudden action. What to do? Let go of the grip and be pierced with a bayonet. No. That could set off a chain reaction that would lead to a fire command from a front-line captain suffering a loss of authority. A fight in an open area, where the only firebreak had just been stopped could have resulted in the death of Finnish UN men. The Israelis who must have been deliberately monitoring the situation, could do nothing without further risking the lives of the UN men.
I kept a tight grip on my Arab and began to speak in the little Arabic I knew with a calm voice. I stressed the word ’salaam’, peace, and repeated it several times, mentioning Allah’s name in between. To an outsider who understood the language my Arabic would have sounded childishly ridiculous, but it worked. As the Arab’s anger subsided and the tension in my body eased, I relaxed my grip. And when the man’s trembling ceased and the mad gleam in his eyes became more serene I took two slow steps backwards in apparent retreat and released my prisoner. The Arab soldier left with a scowl to join his own. I sighed deeply and thanked my God! 32 years later, at the launch of Rauski Nuorivuori’s book, I recounted the event. Our commander, the late Colonel Reino Raitasaari was present. When he found out that I was present he, having read my book Fire Caste at Suez (published in 2005) took the floor, referred to me and said: ”If this man had not calmed down that Arab soldier with his strength or his speech a disaster would have ensued and this opportunity (in Utti) would not have existed. In peacekeeping, many details can determine the success of an entire operation.
No greater badge of honour can a peacekeeper receive than those words from the commander that moment!
SUEZ – 73
”Språkkunskaper” kan rädda mycket!
Terho Ahonen/Rauhanturvaajien juhlalehti 2016
JOM KIPPURS KRIG (oktober 1973) resulterade i att egyptiska och israeliska trupper stod öga mot öga i staden Suez, på vissa ställen bara några tiotals meter från varandra. Brotten mot vapenvilan i december -73 och januari -74 var ständiga. Ofta var orsaken att parterna tryckte på och grävde in sig på fel zon.
I januari 1974 när vi var i stan på 1. JK:s kommandoplats gav överfältväbel Rauno Nuorivuori min grupp utbildning i närstrid. Mitt i allt kom 1. JK:s ställföreträdande befälhavare och beordrade mina män i beredskap utrustade med alla tillgängliga spadar och naturligtvis sitt personliga vapen.
Vi körde in mellan parterna och började direkt fylla igen de skyttegravar som egyptierna grävt. Därav uppstod glädje på den egyptiska sidan! Den lokala kompanichefen satte sin enhet i ställning mot israelerna och vi däremellan. Efter olika skeden lade jag märke till en arabisk soldat med spänt ansikte i stridsutrustning som gick rakt mot mig med bajonetten sänkt. Araben närmade sig mig långsamt med glänsande blick. Bajonetten pekade direkt mot min mage. Jag bestämde mig för att inte retirera. “Allahu Agbar” hälsade jag, och jag förvirrade araben för ett ögonblick! I det korta ögonblicket använde jag framgångsrikt den närstridsteknik som Nuorivuori precis hade lärt mig. Jag tog tag i den hotfulla gevärspipan och skuffade bajonetten åt sidan och närmade mig araben. Det långa geväret med sin bajonett pekade nu åt annat håll. Då tog jag min motståndare i armen med ett järngrepp och pressade. Araben var fastklämd och kunde inte använda sitt vapen.
Under dessa hektiska ögonblick var det inte någon som märke mig. Jag hade en upprörd arabisk soldat i mitt grepp vars ilska över FN hade slagit över. Mannens ögon var som en irriterad tjurs ögon i en tjurfäktning på hemmaplan. Han fräste saliv och spott. Mannen skakade, inte av rädsla utan av behovet av plötslig handling. Vad skulle jag göra? Släppa greppet och bli genomborrad av en bajonett? Nej, det kunde sätta igång en kedjereaktion vilket kanske skulle leda till att en kapten vid fronten skulle förlora sin auktoritet. En eldstrid på ett öppet område kunde ha resulterat i FN soldaters död. Israelerna, som måste ha sett situationen kunde inte göra någonting utan att ytterligare riskera FN-männens liv.
Jag höll hårt i min fräsande arab och började tala det lilla arabiska jag kunde med lugn röst. Jag betonade ordet ”salaam”, fred, och upprepade det flera gånger och nämnde Allahs namn däremellan. För en utomstående som förstod språket skulle min arabiska ha låtigt löjlig men det fungerade. När arabens ilska avtog och spänningen i min kropp släppte slappnade jag av i mitt grepp. När mannens skakningar upphörde och den galna glimten i hans ögon försvann tog jag två långsamma steg bakåt i reträtt och släppte min fånge. Den arabiske soldaten gick därifrån med en annan min. Jag suckade djupt och tackade min Gud! 32 år senare, vid lanseringen av Rauski Nuorivuoris bok berättade jag om händelsen. Vår befälhavare den numera framlidne översten Reino Raitasaari var närvarande. När han fick reda på att jag var på plats tog han till orda efter att ha läst min bok Fire Caste at Suez (utgiven 2005), hänvisade till mig och sade: ”Om den här mannen inte hade lugnat ner den arabiska soldaten med sin styrka och sitt grepp skulle en katastrof ha inträffat och detta tillfälle (i Utti) skulle inte ha funnits. I fredsbevarande insatser kan många detaljer avgöra hur framgångsrik en hel operation blir.
Ingen fredsbevarare kan få en större hedersbetygelse av sin befälhavare än jag då fick!