WORK EXPERIENCE THAT YOU CANNOT GET AT HOME
A particular feature of the deployment was the relatively short rotational training period. Considering the nature of the mission, most of the tasks are clearly intended for professional soldiers.
The Defence Forces’ recruitment slogan, ”Work experience you can’t get at home”, is absolutely true, at least in this mission. There have not been enough applicants from professional officers, so the posts have been filled by reservists. Formal training requirements and a good understanding of English / French as a training language may have discouraged applications for in this operation. Another factor that may have discouraged applicants was the prior knowledge of the conditions in which the soldiers would be operating. The temperatures experienced by the first rotation during the hottest part of the summer (+50 in the shade), accommodation without air conditioning, poor quality and occasional shortages of food may have made many applicants hesitate to take part in the mission. Malaria and dengue fever and other dangerous tropical diseases, as well as poisonous snakes and insects, hardly made applicants more willing to go.
There is a wide age range among the trainers with the youngest being just over 20 and myself being the oldest at 54. There are a few who have served in operations before, some first-timers and then the Sinai veterans that the younger ones call me. The age distribution has been a good combination of experience and youthful enthusiasm, those who have served in different operations before have been able to share their experience with the younger ones and major mistakes in training or disputes between staff have also been avoided. Problems that always arise in a closed environment have been solved and agreed upon as soon as they arise. In general, I find our small training group to be an unusually good-spirited bunch. I myself have also had experience of a small group that got on badly together and in the end we hardly talked to each other any more, so I consider myself lucky to have finished my career as a peacekeeper in such a good atmosphere.
Finally, a sauna
By the time we arrived in early September most of the early problems were already behind us. There was little that could be done about the temperature and diseases but the accommodation had been tolerable, the food quality had improved considerably, the new shed had been equipped and the sauna, initiated by the first rotation, had finally been completed. As usual, the sauna has attracted a great deal of interest from other nationalities. The first guests have been invited and the word about the sauna has spread throughout the camp. A formal request was received from the female soldiers in the camp to get acquainted with Finnish sauna culture. There was a queue but I, as the designated sauna governor and the oldest non-commissioned officer, had to take on that challenging task in the end.
Compared to many professional armies, the Finns have a long history of training and every professional soldier as well as reservist has some idea of good (or bad) training. The conscription system also makes it easy to adapt to training Malian recruits.
The professionalism and work ethic of the professional soldiers and reservists in our training team can stand comparison with any nationality. The Finns also have a very good reputation among the local soldiers for their fair and companionable treatment, quality training and good attitude.
English language skills have traditionally been at a good level in the northern parts of Europe. In addition, every Finn is certainly trained to understand basic English, as it is the most spoken language in the camp. Language skills do not have to be at top level here, but an open mind and the courage to use English will be sufficient. The most important aspect of the training is the cooperation and understanding between the trainer and the interpreter. Even the best language skills will not help if the interpreter cannot translate the subject matter for the locals. Fortunately, this has not been a problem; the previous rotation’s effort in training interpreters makes our rotation’s job quite easy. That famous common sense is also quite appreciated here. If you have a couple of days to train for operations in a built-up area, it is not worth spending half a day teaching the theory of weapons handling and building entry. Of course, each nationality does things as it sees fit, but I dare say that the Finnish approach is quite solid in this.
EN ARBETSLIVSERFARENHET SOM DU INTE KAN FÅ HEMMA
Ett särskilt kännetecken för tjänsten var den korta rotationsutbildningsperioden under vilken ingen erfarenhet som utbildare kan erhållas. Med tanke på uppdragets natur är de flesta av uppgifterna tydligt avsedda för yrkessoldater.
Försvarsmaktens rekryteringsslogan, ”Arbetserfarenhet som du inte kan få hemma”, är helt sann, åtminstone i detta uppdrag. Det har inte funnits tillräckligt med sökande som yrkesofficerare. Tjänsterna har därför tillsatts med reservunderofficerare. Formella utbildningskrav och goda kunskaper i engelska/franska som utbildningsspråk kan ha avskräckt sökande till underofficersbefattningar i denna operation. En annan faktor som kan ha avskräckt de sökande var vetskapen om de förhållanden som utbildarna skulle arbeta under. De temperaturer som den första rotationen upplevde under den varmaste delen av sommaren (+50 i skuggan), inkvartering utan luftkonditionering, dålig kvalitet och tillfällig brist på mat kan ha fått många sökande att tveka. Malaria och denguefeber samt andra farliga tropiska sjukdomar, liksom giftiga ormar och insekter gjorde knappast de sökande mer villiga att åka.
Det finns ett brett åldersspann bland utbildarna där den yngsta är strax över 20 och jag själv den äldsta, 54 år. Det finns några som har tjänstgjort i operationer tidigare, några förstagångsanställda och så finns det Sinaiveteranerna som de yngre kallar mig. Åldersfördelningen var en bra kombination av erfarenhet och ungdomlig entusiasm, de som har tjänstgjort i olika operationer tidigare har kunnat dela med sig av sina erfarenheter och lärdomar till de yngre och stora misstag i utbildningen och stora tvister mellan personalen har också kunnat undvikas. Problem som alltid uppstår i en sluten miljö har man löst och kommit överens om så snart de uppstått. I allmänhet tycker jag att vår lilla utbildningsgrupp är en ovanligt bra grupp. Jag har också upplevt en grupp som kom dåligt överens med varandra och till slut pratade vi nästan aldrig med varandra längre. Jag anser mig därmed lyckligt lottad som har avslutat min karriär som fredsbevarare i en så bra atmosfär.
Äntligen en bastu
När vi anlände i början av september var de flesta av de tidiga problemen redan bakom oss. Det fanns inte mycket att göra åt temperaturen och sjukdomarna, men boendet hade blivit drägligt, matkvaliteten hade förbättrats avsevärt, det nya skjulet hade utrustats och bastun hade äntligen färdigställts. Som vanligt har bastun väckt ett stort intresse från andra nationaliteter. De första gästerna har bjudits in och ryktet om bastun har spridit sig som en löpeld genom lägret. En förfrågan kom från de kvinnliga soldaterna i lägret om att få bekanta sig med den finska bastukulturen. Det fanns en kö men jag, som utsedd bastuchef och den äldsta underofficeren var tvungen att ta mig an den utmanande uppgiften till slut.
Jämfört med många yrkesarméer har finländarna en lång historia av utbildning och varje yrkesmilitär såväl reservist har en uppfattning om bra (eller dålig) utbildning. Värnpliktssystemet gör det också lätt att anpassa sig till att utbilda malesiska rekryter.
Professionalismen och arbetsmoralen hos yrkessoldaterna och reservisterna i vårt utbildningsteam kan jämföras med vilken nationalitet som helst. Finländarna har också ett mycket gott rykte bland de lokala soldaterna för sin rättvisa och kamratliga behandling, kvalitet på utbildningen och attityd.
Kunskaperna i engelska har traditionellt varit på en god nivå i de nordligare delarna av Europa. Dessutom övar varje finländare sig på att förstå också en svagare engelska. Språkkunskaperna behöver inte vara på toppnivå utan det räcker med en bra inställning och mod att använda engelska. Den viktigaste aspekten av utbildningen är samarbetet och förståelsen mellan utbildaren och tolken. Även de bästa språkkunskaper hjälper inte om tolken inte kan översätta ärendet korrekt för lokalbefolkningen. Lyckligtvis har detta inte varit något problem; den föregående rotationens ansträngningar för att utbilda tolkar gör vårt jobb ganska enkelt. Det berömda sunda förnuftet är också mycket uppskattat här. Om man har ett par dagar på sig att utbildas för operationer i ett tätbebyggt område är det inte värt att lägga en halv dag på att lära ut teorin om vapenhantering och hur man tar sig in i byggnader. Naturligtvis gör varje nationalitet saker som den finner lämpligt men jag vågar påstå att den finska inställningen är ganska bra i detta avseende.