WORKING IN A MULTINATIONAL CRISIS MANAGEMENT TEAM
Matti Heimovaara
Working with many different nationalities is always an enriching experience, whether good or bad, both are available.
We Finns are extremely tolerant, polite and even overly kind when working with different nationalities. This behaviour has earned us a good reputation, but there is also another side to the medal, which can manifest itself in exploitation.
North America, some of Europe, Australia and New Zealand are very similar in culture and practices, with a military that is organised and follows certain rules and customs.. Almost without exception, there is a high level of fairness and integrity.
However, UN operations are based on the principles of multinationality and national balance, with more personnel from more populous countries being deployed than from less populous countries. As someone once said, ”It’s not effectiveness, it’s multinationality.”
The working language is English, which imposes certain linguistic constraints, mainly on people from Central and South America and the former Soviet Union. Understanding and being understood can sometimes be very difficult and cause major problems, for example in radio communications.
Here are some of my experiences over the years:
In Namibia I had my first experience with the British class society. Our observer colleagues were Indian and the Major was born into an upper class family and naturally an officer, skills or suitability for the job not so much mattering. The duty roster was of course made by the Indian Major for us Finns, Sudanese and Peruvians based on when was the best temperature to play golf at the Zambezi Lodge course. What did the captain’s word matter when the major decided something. When a Finnish observer went on holiday for a few days to the Victoria Falls in Zimbabwe, extensive arrangements had to be made for car hire. The only option was to hire/borrow from a local acquaintance, recommended by a South African. Once a couple managed to get there from Namibia through Botzwana to Zimbabwe but not the second time. Car insurance did not cover travel in all the above countries. Our Indian colleagues instead fuelled our patrol car, an off-road capable Land Cruiser with UN-diesel and the happy family used the car during their holiday. So make patrols while the car is in holiday use.
There were some funny moments with our multinational brothers and they did include some hard humour. When I was on afternoon duty in Namibia, there was a small swimming pool attached to our accommodation in a former South African army camp on the banks of the Zambezi River. While I was lying there, a Sudanese colleague came up to me and said: ”Matti, when you come to Africa you will have a beautiful brown color, when I come to Finland I will be white.” I could not resist saying that it does not quite work like that and everyone had a great time.
In Bosnia in the early 90s, there were Pakistani and others as civil servants in the UN. Before the arrival of UNPROFOR there was a temporary UNMLOY operation with 40 observers. The twelfth ceasefire between Serbs and Croats was maintained as best we could. We had three Finns among the team. The civilian officers did their best to ensure that the small number of soldiers got their mission at least somehow accomplished, time was short and the days were long. Dinars could not be exchanged except at the bank but the UN civilian workers arranged it and kept a small ’bank’ going. Naturally, after a few weeks it turned out that we could exchange dollars at the official rate, but the rogues were exchanging the currency they had given us on the black market. Not a big sum for us but back home it was weeks or months’ wages.
When I served in Dubrovnik, my then fiancée came there for a couple of months (I think she was one of the few ”tourists” in the summer of ’92). My supervisor was from Bangladesh, a nic companion but his true character was revealed after a few weeks. Naturally me, a Norwegian and a British colleague were sent on a patrol and my girlfriend was invited for coffee under some pretext to our office. Of course she was a bit worried whether something had happened to me or why this meeting had to be arranged at such a short notice. It soon became clear that the request was for my service review, if the lady had agreed to a more intimate contact I would have received excellent reviews after a few months when my service would have ended. The request was not granted. The office door was locked, fortunately revealed in time for our EU colleague from Denmark to knock on the door. You can only imagine how lonely he was after the whole observer mission chief (from Australia) had found out what happened.
In Namibia, the Finnish head of our observer mission found himself in an interesting situation when we were at the South African Army NCO school at Easter -89. Before moving to our actual area of operations. We stayed in the same barracks with Panamanians, Indians, Sudanese and a few other nationalities. A day later, the manager of a Namibian catering company came to express his concerns about his employees. Our food was prepared and served during the day by young female workers, but the manager had been approached by an officer from the Panamanian contingent who would like to buy women for his own officers to use during the night. There the colonels had a long discussion and the rules of the game for UN missions became clear to the Panamanian.
ARBETE I EN MULTINATIONELL KRISHANTERINGSGRUPP
Matti Heimovaara
Att arbeta med många olika nationaliteter är alltid en berikande erfarenhet, oavsett om det är bra eller dåligt, båda möjligheterna finns.
Vi finländare är extremt toleranta, artiga och till och med överdrivet vänliga när vi arbetar med olika nationaliteter. Detta beteende har gett oss ett gott rykte, men det finns också en baksida av medaljen något som kan visa sig i hänsynslöst utnyttjande.
Nordamerika, delar av Europa, Australien och Nya Zeeland är mycket lika vår kultur och praxis, med en militär som är organiserad. Man följer regler och seder utan att blinka. Nästan utan undantag finns det en hög nivå av rättvisa och integritet.
FN:s operationer bygger dock på principerna om multinationalitet och nationell balans med mer personal från folkrika länder än från mindre folkrika länder. Som någon gång en person sade: ”Det är inte effektivitet, det är multinationalitet.”
Arbetsspråket är engelska, vilket innebär vissa språkliga begränsningar främst för personer från Central- och Sydamerika och f.d. Sovjetunionen. Att förstå och bli förstådd kan ibland vara mycket svårt och orsaka stora problem, till exempel vid radiokommunikation.
Här är några av mina erfarenheter under årens lopp:
I Namibia hade jag min första konfrontation med det brittiska klassamhället. Våra observatörskolleger var indier och majoren var född i en överklassfamilj och naturligtvis en officer, färdigheter eller lämplighet för jobbet spelade inte så stor roll. Tjänstgöringsturerna gjordes naturligtvis av den indiske majoren för oss finländare, sudaneser och peruaner baserat på när det var bäst temperatur för att spela golf på Zambezi Lodge-banan. Vad spelade kaptenens ord för roll när majoren bestämde något. När en finsk observatör åkte på några dagars semester till Victoriafallen i Zimbabwe var man tvungen att göra omfattande arrangemang för att hyra bil. Det enda alternativet var att hyra/låna av en lokal bekant som rekommenderats av en sydafrikan. Ett par lyckades ta sig dit från Namibien genom Botzwana till Zimbabwe men inte andra gången. Bilförsäkringen täckte inte resor i alla dessa länder. Våra indiska kolleger tankade istället vår patrullbil, en terrängduglig Land Cruiser, med FN-diesel och den lyckliga familjen som åkte med använde glatt bilen under sin semester. Så gör då patrulleringar medan bilen är i semesteranvändning.
Det fanns en del roliga stunder med våra internationella bröder och de innehöll en del ironi och humor. När jag var på eftermiddagstjänst i Namibia fanns det en liten swimmingpool i anslutning till vårt boende i ett före detta sydafrikanskt arméläger vid Zambeziflodens strand. Medan jag låg där kom en sudanesisk kollega fram till mig och sade: ”Matti, när du kommer till Afrika kommer du att ha en vacker brun färg, när jag kommer till Finland kommer jag att vara vit.” Jag kunde inte låta bli att säga att det inte riktigt fungerar så, och alla hade väldigt roligt.
I Bosnien i början av 90-talet var det pakistanier och andra som FN-tjänstemän. Innan UNPROFOR anlände fanns det en tillfällig UNMLOY-operation med 40 observatörer. Den tolfte vapenvilan mellan serber och kroater upprätthölls så gott vi kunde med målet att starta ett riktigt FN-uppdrag. Vi hade till och med tre finländare i teamet. De civila officerarna gjorde sitt bästa för att se till att det lilla antalet soldater fick sitt uppdrag någorlunda utfört, tiden var kort och dagarna långa. Dinarer kunde inte växlas annat än på banken, men FN-anställda ordnade det och höll en liten ”bank” igång. Efter några veckor visade det sig naturligtvis att vi kunde växla dollar till den officiella kursen, men skurkarna växlade den valuta de hade gett oss på svarta marknaden. Det var ingen stor summa för oss, men hemma var det vecko- eller månadslöner.
När jag tjänstgjorde i Dubrovnik kom min fästmö dit ett par månader (jag tror att hon var en av de få ”turisterna” sommaren 1992). Min chef var från Bangladesh, en trevlig kamrat men hans sanna karaktär avslöjades efter några veckor. Naturligtvis skickades jag, en norsk och en brittisk kollega på en patrull och min flickvän blev under någon förevändning bjuden på kaffe till vårt kontor. Naturligtvis var hon orolig för om något hade hänt mig eller varför detta möte skulle ordnas med så kort varsel. Om damen hade gått med på en mer intim kontakt skulle jag ha fått utmärkta referenser efter avslutad tjänst inom några månader. Begäran beviljades inte. Kontorsdörren var låst vilket lyckligtvis märktes i tid av vår EU-övervakande kollega från Danmark som knackade på dörren. Vilket gäng. Du kan bara föreställa dig hur ensam han blev efter att hela operationens chef (från Australien) hade fått reda på det.
I Namibia hamnade den finske chefen för vår observatörsgrupp i en intressant situation när vi var på den sydafrikanska arméns underofficersskola påsken -89. Innan vi flyttade till vårt egentliga operationsområde inkvarterades vi i samma barack som panamerarna, indierna, sudaneserna och några andra nationaliteter. En dag senare kom chefen för ett namibiskt cateringföretag för att uttrycka sin oro över sina anställda. Vår mat tillagades och serverades under dagen av unga kvinnliga arbetare. Chefen hade kontaktats av en officer från den panamanska kontingenten som skulle vilja köpa kvinnorna för sina egna officerare för natten. Överstarna hade en lång diskussion och spelreglerna för FN-uppdrag blev klargjorda för panamanerna.