”Enligt den allmänna opinionen är det väl så, att när man drar ut i krig gör man det i lumpor. Ifall undertecknad skulle stupa, skulle man inte förlora annat än ett liv. Ifall man blir vid liv skulle åtminstone ”staten” stå för klädseln. Det gjorde staten nu också, med hjälp av kvinnorna.
Det första klädesplagget, som gjordes helt på kvinnornas eget initiativ, var en vit armbindel som kom till på det viset att enstaka kvinnor tiggde till sig silkestyg av diverse handlare. De sydde upp ordentliga exemplar av armbindlarna och gav dem åt skyddskåristerna så de hade något tydligt tecken på att de tillhörde det vita gardet. I samband med att trupperna började förflyttas till annan ort märkte man att det behövdes ett och annat: ryggsäckar, patronbälten mm. Detta blev den första beställningen som kvinnorna kollektivt stod för.
Dessa nödvändigheter tillverkades till en början privat i hemmen, men varefter behovet ökade i snabb takt måste man organisera sig för att organisera förplägningen. Man sammankallade de kvinnor som sysslade med dylikt i det civila och slutresultatet blev en kommitté på 22 kvinnor, som skulle ansvara för det slutliga förverkligandet gällande männens utrustning. Kommittén utnämnde följande tjänstemän: Till ordförande apotekarinnan V. Vatanen, viceordförande rektorsfru A. Sahlstén, sekreterare apotekarinnan fru O. Jaman och till kassör frun till domaren, senare landshövdingsfru E. Rosenqvist.
Fabriken – som verkligen växte i storlek – placerades på landshövdingens vind, som tillfälligt var obebodd. Till vinden samlades ett femtiotal symaskiner, tyg samt tillbehör och så påbörjades arbetet den 4. februari och höll oavbrutet på till den 14. maj. Arbetet höll nog på en kort tid även efter det men med mindre arbetskraft. Husets väggar fick se helt ny historia, som Gud bevare förhoppningsvis inte upprepas.
En speciell episod var den då general Mannerheim kom på besök till kvinnoavdelningen. Han leddes från rum till rum görandes en massa ”erövringar” på vägen. Glada och muntra viskningar hördes och huvuden som sträckte på sig överallt, eftersom alla ville få en glimt av den Vita generalen, deras hjärtas hjälte. När de fick se honom, kunde de för en gång skull vara säkra att de sett en riktig karl.