”Enligt den allmänna opinionen är det väl så, att när man drar ut i krig gör man det i lumpor. Ifall undertecknad skulle stupa, skulle man inte förlora annat än ett liv. Ifall man blir vid liv skulle åtminstone ”staten” stå för klädseln. Det gjorde staten nu också, med hjälp av kvinnorna.
Det första klädesplagget, som gjordes helt på kvinnornas eget initiativ, var en vit armbindel som kom till på det viset att enstaka kvinnor tiggde till sig silkestyg av diverse handlare. De sydde upp ordentliga exemplar av armbindlarna och gav dem åt skyddskåristerna så de hade något tydligt tecken på att de tillhörde det vita gardet. I samband med att trupperna började förflyttas till annan ort märkte man att det behövdes ett och annat: ryggsäckar, patronbälten mm. Detta blev den första beställningen som kvinnorna kollektivt stod för.
Dessa nödvändigheter tillverkades till en början privat i hemmen, men varefter behovet ökade i snabb takt måste man organisera sig för att organisera förplägningen. Man sammankallade de kvinnor som sysslade med dylikt i det civila och slutresultatet blev en kommitté på 22 kvinnor, som skulle ansvara för det slutliga förverkligandet gällande männens utrustning. Kommittén utnämnde följande tjänstemän: Till ordförande apotekarinnan V. Vatanen, viceordförande rektorsfru A. Sahlstén, sekreterare apotekarinnan fru O. Jaman och till kassör frun till domaren, senare landshövdingsfru E. Rosenqvist.
Fabriken – som verkligen växte i storlek – placerades på landshövdingens vind, som tillfälligt var obebodd. Till vinden samlades ett femtiotal symaskiner, tyg samt tillbehör och så påbörjades arbetet den 4. februari och höll oavbrutet på till den 14. maj. Arbetet höll nog på en kort tid även efter det men med mindre arbetskraft. Husets väggar fick se helt ny historia, som Gud bevare förhoppningsvis inte upprepas.
En speciell episod var den då general Mannerheim kom på besök till kvinnoavdelningen. Han leddes från rum till rum görandes en massa ”erövringar” på vägen. Glada och muntra viskningar hördes och huvuden som sträckte på sig överallt, eftersom alla ville få en glimt av den Vita generalen, deras hjärtas hjälte. När de fick se honom, kunde de för en gång skull vara säkra att de sett en riktig karl.
”It is probably a general opinion that when you are going to war, you dress in rags. If you would happen to die then the only thing of value that you would lose was your life, but if you stayed life then you would be dressed up by the crown. So it was also this time by the hand of the women.”
“The first article of clothing that was made by the initiative of women themselves, was a white armband. This was made from scraps of silk that few women managed to gather from shopkeepers and attached to sleeves of the white guard as an insignia. When they then started to send troops outside of the municipality there was a need for one thing or another: backpacks, belts for munitions and so forth. Now women received their first custom orders.”
“These supplies were at first manufactured in private homes, but as orders mounted there was a need to organize the work somehow. They called in some women who dabbled in such subjects and in the end they formed 22 person strong executive committee that was left in charge of the final organizing of the work. The committee chose executive members among its ranks : For the president pharmacists wife V. Vatanen, for the vice president principals wife A. Sahlsten, for the secretary farmacists wife O. Jaman and for the finance manager judges- later governors wife E. Rosenqvist.”
“The factory, for that is what grew up to, was moved to upstairs of the temporarily uninhabited governor’s house. They collected nearly fifty sowing machines there in addition of fabrics and other supplies and so the work began on 14th of February and continued all the way to 14th of May and some time after that except with a reduced workforce. Already seen much, the walls of the government house witnessed some new sights during that period which, God willing, will remain only ones of their kind.”
“One peculiar event was when general Mannerheim stopped by the women’s department. He moved from room to room making “conquests” there was exited and curious whispering to be heard and necks were extended because everyone wanted to at least get a glimpse of the White General. Hero of their hearts and after seeing him they were sure that for once they had seen a man.”
FOR SAVONIA AND FOR HOMELAND
Memoirs and pictures of the civil war
Anna Salhsten
Edited by: K.I. Karttunen, Antti Valve and Vihtori Simonen