Vita armén, som var den segrande parten i kriget, tillfångatog närmare 80 000 rödgardister. Krigsministeriet lät redan i april 1918 grunda en underlydande anstalt för krigsfångar som skulle handha ärenden gällande fångar. Rödgardisterna placerades huvud-sakligen i fångläger som grundats i södra Finland. De största lägren i början av sommaren fanns på Sveaborg (11 500 fångar), i Tavastehus (11 300 fångar) och Hennala i Lahtis (9700 fångar). Sammanlagt över 8000 fångar fanns även i lägren vid Ekenäs, Viborg, Riihimäki och Tammerfors.
Antalet fångar ändrades konstant, eftersom mera rödgardister togs till fånga. De arkebuserades eller frigavs. Fältdomstolarna utfärdade dödsdomar som verkställdes snabbt. Skyddskårister kunde komma till lägren för att identifiera sin hemorts rödgardister i syfte att ge dem dödsdomar. Fångar arkebuserades även på grund av disciplinära skäl, som exempel på grund av stöld.
I slutet av maj tillsatte man domstolar för statsförbrytelser för att påbörja rättegångarna i juni. En del av fångarna konstaterades oskyldiga och frigavs, en annan del konstaterades ha blivit fängslade på helt omotiverade grunder. Cirka 70 000 röda fångar konstaterades skyldiga till stats- och landsförräderi samt mord, stölder och mordbränder. För det mesta utfärdade domstolarna för statsförbrytelser villkorliga domar. Dödsdomar utfärdades för 555 röda fångar, varav endast 113 arkebuserades emedan de övriga benådades.
Lägren med krigsfångar upplöstes i september 1918. Då flyttades ansvaret för fångarna från Krigsfångedepartamentet till styrelsen för fångskötsel i landet. Åtta läger fortsatte som tvångsarbetsanstalter och resten av lägren stängdes under hösten. omkring 40 000 fångars domar ändrades till villkorliga och frigavs. Cirka 10 000 fångar benådades i slutet av oktober. Tvångsarbetsanstalterna blev kvar med ungefär 6100 fångar. De medborgerliga rättigheterna återbördades åt ca 40 000 före detta fångar år 1921. Vid detta skede fanns det endast kring 100 fångar kvar som hölls vid Ekenäs tvångslägeranstalt. Statsminister Väinö Tanners regering benådade de sista 50 röda fångarna år 1927.
De röda fångarnas levnadsförhållanden i lägren var usla. På grund av den rådande bristen på mat som härskade i hela landet var det fångarnas situation som var värst. Den trånga inkvarteringen och den obefintliga hygienen ökade misären. Spanska sjukan, som nådde Finland i juni, härjade som värst bland fångarna i lägren. Då våren 1919 kom hade redan närmare 12 500 fångar dött.
(Bilder: Lahtis museum, Museiverket, Museicentralen Vapriikki, Helsingfors stadsmuseum, Arbetararkivet)