Vid kvällsskymningen hade fronten tystnat. Vid stationen brann två hus och vattentornet. Bakom stationsbyggnaden rykte ett lok som hade spårat ur skenorna. Till bangårdens västra sida hade det körts ett par tåglaster mad balar av pappersmassa för att fungera som barrikader. Granatregnet hade splittrat på balarna hit och dit. När skymningen tätnade smög sig en kraftigt byggd röd in bland balarna av pappersmassa och hukade sig i ett glapp, som var i död vinkel sett från de vitas skottlinjer. Mannen var slarvigt klädd. Han bar en Björkö-mössa och på fötterna bar han väl tjärade laddar med enkel sula. Runt midjan bar den röda ett ammunitionsbälte och över axeln en Berdan. Han hade lång mustasch och tuggade tobak, så att han med jämna mellanrum spottade bruna fläckar i snödrivan. Gåendes mot de vitas linjer gnolade han lite busaktigt för sig själv:
»Salkun kalkun, salkun kalkun döden skrapar sitt arsle…»
Genom artilleriets teleskop såg den röda skrämmande stor ut. Det var en kall kväll och den röda gick bred hänt svalkandes sina händer och med tegrockens krage uppe. Slaktaren som kollade genom teleskopet slog vad om att den röda var åtminstone tre meter lång och vägde över 200 kg. Genom teleskopet såg man tydligt den rödas skäggiga och sotiga ansikte och ögonvitorna hotfullt blängandes. Men jävla stor var även slaktaren som tittade genom teleskopet. Slaktaren satte läderhölstret på teleskopet och smög krypandes emot den röda. Slaktaren gissade att den röda var på rekognosceringsfärd. Slaktaren spände till sin gråa militärmössa och smög från träd till träd och buske till buske in på ingenmansland. I handen hade han en laddas Mauser och i bältet hängde en ryslig kniv vars blad nerkladdad av torkat blod. Slaktaren nynnade tyst:
» Mitt hugg är djupt, mitt hat oövervinnligt, outsläcklig, outtömlig, oförglömlig. Rallati, rallati hei! »
Man hörde den röda harkla sig på ett par hundra meters avstånd. På slaktarens ansikte lade sig ett jävligt småleende samtidigt som har tog bort säkringen från Mausern. Men han visste inte att den röda hade minst lika skarp hörsel. Den röda hade långt tidigare hört slaktaren närma sig. De kvistar som bröts och den hårda ytsnön knastrade under slaktarens militärstövlar. Den röda hade lagt sig i bakhåll. Han laddade pipan med en blykloss och lade sig bakom en sten i en bra ställning. Ett dystert smil lade sig över den rödas håriga och sotiga ansikte när han lyssnade på slaktarens annalkande steg. När slaktaren gick upp för den lilla backens sluttning och var på ungefär 50 meters avstånd, siktade den röda och avfyrade. En lång flamma flög i väg från mynningen av pipan på Berdanen och skogen sjönk in i en bitter lukt av krut.
Blykulan gick genom magen på slaktaren. Slaktaren rullade ner för sluttningen och försvann bakom enbuskarna. Tarmarna kom ut genom hålet i ryggen. Slaktaren förblev medvetslös för en stund, men vaknade hörandes hur den röda kravlade sig framåt närmare honom. Slaktaren satt sig i en bättre position och stödde handen som höll i Mausern mot en sten. När den röda kom fram och rundade trädet alldeles nära avfyrande slaktaren två skott. Det ena skottet gick genom magen och det andra rev av vänstra ytterörat. Den röda föll på ryggen och försvann bakom en stubbe som låg längs med marken. Då såg han att den röda bakom stubben drog till sig Berdanen som fallit till marken. Han sköt ett par skott, men missade. Kampen såg ut att bli hård. Den hade inte ännu avgjorts. Båda blödande nationalhjältarna kunde fortfarande hantera ett vapen. För att avslöja sina positioner och enervera den andra började de strö galla över varandra.
Du är en fetknopp, skrek slaktaren och släppte ett elakt skratt. Den röda var tyst en stund. Sedan hördes hans rop bakom det fallna trädet: Du är en potatissäck! Slaktaren hörde på ljudet att den röda hade flyttat sig ett par meter åt höger. Han riktade pistolen ditåt. Du är en jubelåsna, skrek slaktaren. Du är ett rötägg, skrek den röda. Du är en pösmunk, skrek slaktaren. Och du är ett arsle, skrek den röda. Och du är en hönshjärna, skrek slaktaren. Och du är ett rövhål, skrek den röda. Och du är ett svin, skrek slaktaren. Och du är ett pittskaft satan, skrek den röda och sköt.
Kulan rev upp en halv meters långt sår längs med slaktarens ryggmuskler. Eftersom den röda trodde att han träffat slaktaren, lyfte han nyfiket upp sitt huvud bakom stubben. Då sköt slaktarens ett skott rakt igenom halsmusklerna på den röda, så att en blodstråle färgade snön. Båda förblev tysta en längre stund. De började bli deprimerade och oroliga eftersom bägges sår och skador var ganska allvarliga. Båda hade ganska svåra smärtor. Nog befann sig våra båda nationalhjältar i ett ganska bedrövligt skick.
Före ens död lämnar flera människor sitt andliga testamente. Det kan till och med vara till nytta ifall den döende är en vis människa, vilket för övrigt är mycket sällsynt. Men de stackars döendes testamente brukar oftast bli byte för egna talare och partimedlemmar på någon vårfest. Men nu var det i varje fall dags för erkännanden och uppskattningar. Med trött röst ropade slaktaren:
Hej du röda. Detta brödrahat skapar inget annat än sorg och bitterhet. Vårt folk borde försonas. Då skulle vår nation vara stark. Ett varsel säger mig att vårt folk enas om 21 år, och Finlands män kommer att strida sida vid sida.
Gå och dränk dig slaktare, skrek den röda. Jag i min tur spår att den finska vänstern om 50 år kommer att göra sitt yttersta för att riva upp såren av detta brödrakrig. Alla gravar finkammas och benen läggs fram. Våra tidningar kommer outtröttligt att tala om slaktarnas grymhet. Som tjänare får vi en massa av herrarnas ungar, som kommer att använda alla krafter de har på att få till stånd ett nytt inbördeskrig. Och i det kriget hämnas allting. Då mördas eller sätts alla borgare i fängelse.
Ids inte du röda nu ljuga, skrek slaktaren. Inte dödar man oss så där bara. Vi skjuter tillbaka så satan. Hörde du din fårskalle? Du är en snarvlare, skrek den röda. Och du är en fåntratt, skrek slaktaren. Du är en bastard, skrek den röda. Och du är ett stort kräk, skrek slaktaren. Detta svarade inte den röda på, utan svor för sig själv i sitt gömställe. Glåporden gjorde honom kanske argare än slaktaren, som redan i Preussen blivit van vid att svälja en massa benämningar. I Preussen kallar man ju en människa för svin och hund och Gud vet vad…
Nationalhjältarna låg nu blodiga i snödrivan i den kalla morgonnatten. Men när morgonen grydde och vårens första flyttfågel i toppen på granen försiktigt påbörjade sin sång, stack den röda pipan på Berdanen mellan kvistarna på stubben och avfyrade ett ensamt skott i den frostfyllda morgonen. Kulan gick rakt igenom halsgropen på slaktaren.
Men i samma ögonblick avlossades även slaktarens pistol och kulan for rakt igenom ögat in i hjärnan på den röda. Detta blev döden för två finländare i gryningen på en vårmorgon. Där låg de nu båda två på mossbädden i skogen med ansiktsuttrycken av en människa som avslutat sitt dagsverke väl…
Veikko Huovinens novell, utdrag av Joonas Välimäki