UNKNOWN SOLDIER Jorma Reinimaa/Rauhanturvaajien juhlalehti 2016
THE UNITED NATIONS FINNISH COMPANY had completed its mission in Port Said and moved to Sinai to follow the retreating Israelis. Our company was now in a small coastal town called EI Tor. On the morning of the 8th of February 1957 part of our support team left for an outpost forty kilometres south of EI Tor. A truck drops us there. In the middle of a sandy desert are four white tents, one green kitchen tent and a water trailer. A narrow asphalt road runs in angle and disappears into the horizon in ions. Nothing special is visible. The Red Sea is visible to the west. On the other side, a few kilometres away, the Sinai mountains loom. There are two of us here, a cook, a couple of messengers and a white Land Rover.both directions. We have radio contact with the company at EI Tor. Across the road, a boom stands on top of some old oil drums, a UN flag beside it. A small guard booth provides shade during the day and shelter from the cold winds at night. It’s windy all the time. There is always someone on guard duty with a gun. White lines are painted across the asphalt to indicate the demarcation line for aircraft. In the afternoon a small Israeli plane hovers over us, flaps its wings and disappears to the south.
We look around us and see the bodies of Egyptian soldiers. The bodies seem to have been mummified by the strong wind and the scorching sun. Those familiar with the faces would still know them. The bodies are three months old. No weapons are visible and many are barefoot. There are no bullet marks or other injuries. Do you think they died of thirst? I don’t think I have ever seen dead people before. The bombs did not hit that close in Vyborg either, at least I do not remember.
There’s a moonlight at night. The pale sand reflects the moonlight surprisingly well. I am on watch from twelve until two at night. No lights, of course. The Israeli outpost is five kilometres away and even if they had a light, there wouldn’t be any light from there. There is nothing in the rest of the area. I am thinking of those dead Egyptian soldiers. Where do you think they lived and what kind of families? The fallen man lies on a small mound of sand, head this way. His feet are already partially buried in the sand. In the moonlight, no details are visible, just a dark figure. I stare, feeling uncomfortable. Suddenly, I see it moving towards me. I stare more closely. Again it moves. I can see it quite clearly. Of course I know it’s not moving. He is dead, been dead for three months.
Next day they looked at it from the side. As I stared at it I see it moving towards me again. I do not dare to look away from it because I know that it would just jump at me. By staring at it I can keep it in check and it can only move slowly. All the time I know, of course, it is not moving anywhere, it’s dead. I know this. Yet I can see it now and then coming towards me. It’s a horrible feeling. Time passes slowly. Finally it is two o’clock and the watch ends. I run into the tent to wake up Pentti Rämö, who grunts as he finds his machine gun and crawls out of the tent. I happily go to my tent bed under the blanket and fall asleep immediately. The morning dawns sunny and the night’s business is the night’s business. Of course, I won’t tell anyone about my night’s experiences. What would become of it if people knew I was afraid of ghosts. It’s funny how you can see what is not there.
Nobody else talks about their night watches either. Maybe the guys are uncomfortable because someone suggests we should bury the nearest bodies. That’s what we are going to do, even though we do not have permission for that. The Egyptians themselves have not been able to bury their dead because the area has been occupied by Israeli forces. Let us also bury the one who fell, the one I was staring at at night. There is no marking of the grave. That is where the Egyptian casualties still lies.
OKÄND SOLDAT Jorma Reinimaa/Fredsbevararnas jubileumsskrift 2016
FÖRENTA NATIONERNAS FINSKA KOMPANI hade slutfört sitt uppdrag i Port Said och förflyttat sig till Sinai för att följa de retirerande israelerna. Vårt kompani befann sig nu i en liten kuststad som hette EI Tor. På morgonen den åttonde februari 1957 gav sig en del av vårt kompani med lastbil iväg till en utpost 40 kilometer söder om EI Tor. Mitt i en sandöken står fyra vita tält, ett grönt kökstält och en vattentrailer. En smal asfaltsväg försvinner i horisonten i båda riktningarna. Inget speciellt syns till. I väster ser man Röda havet. På andra sidan några kilometer bort, tornar Sinaibergen upp sig. Vi är två personer här, en kock, ett par budbärare och en vit Land Rover. Vi har radiokontakt med kompaniet på EI Tor. På andra sidan vägen står en bom ovanpå gamla oljefat och bredvid den vajar en FN-flagga. En liten vaktkur ger skugga på dagen och skydd mot de kalla vindarna på natten. Det blåser hela tiden. Det finns alltid någon beväpnad vakt på plats. Vita linjer är målade över asfalten för att markera gränsen för flygplan. På eftermiddagen svävar ett litet israeliskt plan över oss, vickar med vingarna och försvinner söderut.
Vi ser oss omkring och ser kropparna efter egyptiska soldater. Kropparna verkar ha mumifierats av den starka vinden och den brännande solen. De som känner offren skulle fortfarande känna igen dem. Kropparna är tre månader gamla. Inga vapen är synliga och många är barfota. Det finns inga skott- eller andra skador. Tror du att de dog av törst? Jag har inte sett döda människor förut. Bomberna träffade inte så nära i Viborg heller, åtminstone minns jag inte att det skulle ha varit så.
Det är månsken på natten. Den bleka sanden reflekterar månskenet förvånansvärt bra. Jag har vakt från tolv till två på natten. Inga ljus, naturligtvis. Den israeliska utposten ligger fem kilometer bort och även om de hade en lampa skulle det inte synas. Det finns ingenting omkring oss. Jag tänker på de döda egyptiska soldaterna. Var tror ni att de bodde och vad hade de för familjer? Den döda mannen ligger på mage på en liten sandhög med huvudet åt det här hållet. Hans fötter är redan delvis begravda i sanden. I månskenet syns inga detaljer, bara en mörk figur. Jag stirrar och känner mig obekväm. Plötsligt ser jag hur kroppen rör sig mot mig. Jag kisar med ögonen och stirrar närmare. Återigen rör den på sig. Jag kan se det ganska tydligt. Naturligtvis vet jag att den inte rör sig. Den är död, har varit död i tre månader.
Dagen innan tittade de på kroppen från sidan. När jag stirrar på den ser jag att den rör sig mot mig igen. Jag vågar inte titta bort från den eftersom jag vet att den bara skulle kasta sig över mig. Genom att stirra på den kan jag hålla den i schack och den kan bara röra sig långsamt. Hela tiden vet jag naturligtvis att den inte rör sig någonstans, den är död. Det vet jag. Ändå kan jag då och då se den komma mot mig. Det är en hemsk känsla. Tiden går långsamt. Till slut är klockan två och klockan går. Jag springer in i tältet för att väcka Pentti Rämö, som grymtar medan han söker sin maskinpistol och kryper ut ur tältet. Jag lägger mig i min tältsäng under filten och somnar direkt. Morgonen gryr solig och nattens händelser är nattens händelser. Naturligtvis berättar jag inte för någon om mina upplevelser. Vad skulle det bli av det om folk visste att jag var rädd för spöken. Det är lustigt hur man kan se sådant som inte finns.
Ingen annan pratar heller om nattvaktsturerna. Kanske är killarna obekväma för att någon har föreslagit att vi ska begrava de närmaste kropparna. Det gör vi även om vi inte har tillstånd till det. Egyptierna själva har inte kunnat begrava sina döda eftersom området har ockuperats av israeliska styrkor. Låt oss också begrava den som jag stirrade på under natten. Gravarna förblir omärkta. Där ligger det egyptiska offret fortfarande.