Siilinjärvi, october 2013
Mauri Pekurinen
FROM A HOT DOG STALL TO NICOSIA
Summary of the trip
This all started in August 1973 in a queue at a hot dog stall in Mikkeli market. When I met my good friend from the army, Raimo Vuohelainen, I asked him what he did in the winter. He was an ice cream truck driver in his father’s wholesale business. He said he had applied for training with the UN Standby Force. He said, ”You should do it too”. The next weekday I went to fill out the paperwork. That is how a trip can start.
All in all, it was a great trip and a life-long experience. Strangely enough, a young man’s eyes were opened when he saw a different world and was able to visit places on holiday that he never would have been able to visit otherwise. Despite all the misery of war, my spirit and health were preserved, so all is well. For me, there were no traumas left from the shooting, the danger, the sight of dead bodies or their burials. At least I have not noticed any effect on my mental health. For some, these things have come to them in dreams.
A few comments about being there. Raitasaari said that those of us who did not speak the language got on well with the Egyptians. That was probably the case. I remember trying to decipher things with my hands in the ’market place’ during the day and having blisters on my armpits in the evening. Such is the fast pace of the Arabic language and the boys who knew English tried to solve it with the Israelis. Another claim we heard was that the men who had no previous experience of service, for example from ”the island”, adapted better to the harsh conditions. This may be true, but my personal opinion is that the crew adapted and bonded well. It was a very spontaneous and inventive group of people. I think most of them were what you might call working men who, despite their young age, were used to do the jobs that came their way. I rarely heard anyone say that they couldn’t or did not dare. There was Salminen in our group who was just grumbling out of habit but he was a man who really knew what he was doing.
On the subject of mental strength, which is so much on the agenda these days that I myself am now part of the peacekeepers hotline. We also had our own chaplain in the battalion. But I never met him myself. Our strength was humour and the good team. I had a couple of friends in the group with whom we walked the whole trip together. It’s hard to believe, but we talked about difficult things, even though we were Finnish men. For me, letters from friends and people back home were a good lifeline. I myself had the opportunity to go on a trip in the early winter of 1975. On the way to Niinisalo I had a car accident, so I never made the trip. Later, I was active in the local Peace Corps Association, so this journey became lifelong.
Once a peacekeeper, always a peacekeeper.
Siilinjärvi, October 2013
Mauri Pekurinen
Siilinjärvi oktober 2013
Mauri Pekurinen
FRÅN KORVSTÅND TILL NICOSIA
Sammanfattning av resan
Allt detta började i augusti 1973 i en kö vid ett korvstånd på torget i S:t Michel. När jag träffade min gode vän från armén, Raimo Vuohelainen, frågade honom vad han gjorde på vintern. Han var glassbilschaufför i sin fars grossistföretag. Han sa att han hade ansökt om utbildning i FN:s beredskapsstyrka. Han sa: ”Du gör det säkert också. Nästa vardag gick jag för att fylla i blanketterna. Så kan en resa börja.
Allt som allt var det en fantastisk resa och en upplevelse, en livslång upplevelse. Konstigt nog öppnades en ung mans ögon när han såg en annan värld och kunde besöka platser på semestern som han aldrig skulle ha kunnat besöka annars. Trots allt det dystra och eländiga i kriget bevarades hälsan, så allt är bra. För mig fanns det inga trauman kvar av skjutandet, faraorna, åsynen av döda kroppar eller begravning. Åtminstone har jag inte märkt någon effekt på min mentala hälsa. För vissa har dessa saker kommit tillbaka i drömmar.
Några kommentarer om att vara där. Raitasaari sade att de av oss som inte talade språket kom ändå bra överens med egyptierna. Det var förmodligen fallet. Jag minns hur jag försökte tyda saker med händerna på ”marknadsplatsen” under dagen och hur jag hade blåsor i armhålorna på kvällen. Så snabbt går det arabiska språket och de pojkar som kunde engelska försökte göra sig förstådda med israelerna. Ett annat påstående som vi hörde var att de män som inte hade någon tidigare erfarenhet av tjänstgöring, till exempel från ”ön”, anpassade sig bättre till dessa hårda förhållanden. Detta kan vara sant, eftersom vi inte hade någon bättre information men min personliga åsikt är att gruppen anpassade sig och svetsades ihop. Det var en mycket spontan och uppfinningsrik grupp människor. Jag tror att de flesta av dem var vad man skulle kunna kalla arbetare som trots sin unga ålder var vana vid att göra de jobb som kom i deras väg. Jag hörde sällan någon säga att de inte kunde eller inte ville . I vår grupp fanns naturligtvis Salminen som gnällde av princip men han var en man som visste vad han gjorde.
Vi hade också vår egen präst i bataljonen. Men jag träffade honom aldrig själv. Vår styrka var den enorma humorn, den goda lagandan och stödet för den kille som darrade i rummet bredvid eller sov i tältet bredvid honom. Jag hade ett par vänner i gruppen som vi vandrade hela resan tillsammans med. Det är svårt att tro, men vi pratade om svåra saker trots att vi var finska män. För mig var brev från vänner och människor i hemlandet en bra livlina. Jag hade själv möjlighet att åka på en resa under den tidiga vintern 1975. På vägen till Niinisalo råkade jag ut för en bilolycka så jag kom aldrig iväg. Senare var jag aktiv i det lokala fredsbevararförbundet; den här upplevelsen blev en livslång resa.
En gång fredsbevarare, alltid fredsbevarare.