THE WATER STATION WAS TAKEN OVER
Reijo Mäkeläinen
I served as the Maintenance Chief of the Lebanon Battalion in 1988-89 and my rank was Lieutenant Colonel. The overall situation was quite difficult, as half of the battalion’s territory was occupied by Israel. The Lebanese were waging a legitimate war against the occupier and the occupier was retaliating. Neither side directed its military action against the UN troops, but we were occasionally attacked as well. The battalion often had to show its strength so that it did not have to use it.
One evening I went to fetch the commander at the Officers’ Mess for a steak dinner, but he announced seriously that the water station known as Outpost 47A had been captured. We immediately left for the operations centre and the dinner was left until the next day.
It soon became clear that the invaders were freedom fighters who were on their way to the occupied territory and had for some reason taken over the UN station. They captured the station’s crew, as well as a group that arrived to help. There were three hijackers and about 20 UN soldiers in a small space at the station.
We soon made contact with the team that had sent the hijackers, and men arrived from there who promised to resolve the situation. As the leader, I went to take the negotiators to the site in the battalion’s PASI vehicle. We descended down a steep slope until, near the station, fire was directed towards us. Fortunately, we were behind the big rocks and took cover. After firing long rounds they started firing rifle grenades. We were protected from the bullets, but the grenade could have landed behind a rock. That was the end of the negotiating mission.
After a while, the hijackers’ ranks split and a couple of them ran away. At the same time some of our own men got out of the station. Our observer reported that a couple of hijackers were approaching us. I ordered everyone to take cover and that fire would be opened on my orders only. I had two soldiers beside me and told them to take the approaching men in their sights. I told them that if they were hostile, they would be shot.
As they approached I saw two men who were exhausted and losing their fighting spirit and I told the men not to shoot but to aim at them. I went over to them and asked them to sit down. I asked our boys to offer them a cigarette to relieve the tension. They only spoke their own language so we had to get along in sign language. After they had rested for a while, I told them to climb up the slope to the battalion’s forward command post. The captain being left alone at the post, lost his concentration in the morning, so our men discouraged him and the situation was over. The hijacker managed to fire, however, and the bullet fatally hit a local worker. As I returned from the station up a steep slope, my step began to be heavy and I remembered that, in addition to a sleepless night, I had missed the dinner. It was not clear to us why the attackers we were on good terms with, was behaving in a such a hostile manner. Once again the old saying came to mind, in the Middle East anything is possible. The situation, which had broken out unexpectedly, was brought to a happy end for the battalion. However, we were ready to face new challenges that came up almost daily.
INVADERING AV VATTENSTATIONEN
Reijo Mäkeläinen
Jag tjänstgjorde som underhållschef för Libanonbataljonen 1988-89 och min grad var överstelöjtnant. Den allmänna situationen var ganska svår eftersom hälften av bataljonens territorium var ockuperat av Israel. Libaneserna förde ett legitimt krig mot ockupationsmakten och ockupationsmakten svarade. Ingen av styrkorna riktade sina militära aktioner mot FN-trupperna, men ibland attackerades även vi. Bataljonen fick ofta visa sin styrka så att den inte behövde använda den.
En kväll skulle jag hämta befälhavaren på officersmässen för en biff-afton, men han meddelade allvarligt att den vattenstation som kallades Outpost 47A hade erövrats. Vi åkte genast till operationscentret och middagen fick vänta till nästa dag.
Det stod snart klart att erövrarna var frihetskämpar som var på väg till det ockuperade området och av någon anledning hade övertagit FN-stationen. De tillfångatog stationens personal samt en grupp som hade anlänt för att hjälpa. Det fanns tre kapare och cirka 20 FN-soldater i ett litet utrymme på stationen.
Vi fick snart kontakt med den grupp som hade skickat kaparna och därifrån kom män som lovade lösa situationen. Som ledare åkte jag för att ta med förhandlarna med bataljonens PASI-fordon. Vi åkte nedför en brant sluttning tills eld öppnades mot oss nära stationen. Lyckligtvis befann vi oss vid stora klippor och tog skydd bakom dem. Efter att ha skjutit långa salvor började de skjuta gevärsgranater mot oss. Vi var skyddade för kulorna men granaterna kunde ha landat från bakom en sten. Det var slutet på förhandlingsförsöket.
Efter ett tag splittrades kaparnas led och några av dem sprang iväg. Samtidigt kom några av våra egna killar ut från stationen. Vår utkik rapporterade att några kapare närmade sig oss. Jag beordrade alla att ta skydd och att eld endast skulle öppnas på min order. Jag hade två spanare bredvid mig och sa åt dem att ta sikte på de män som närmade sig. Jag sa till dem att om de var fientliga skulle de skjutas.
När de närmade sig såg jag två män som var utmattade och hade tappat stridsviljan. Jag sa åt pojkarna att inte skjuta utan bara att hålla siktet på dem. Jag gick fram till dem och bad dem sitta ner. Jag bad våra pojkar att erbjuda dem en cigarett för att lätta på spänningen. De talade bara sitt eget språk så vi var tvungna att klara oss med teckenspråk. När de hade vilat en stund sa jag åt dem att klättra uppför sluttningen till bataljonens främre kommandopost. Kaptenen, som lämnats ensam på vaktposten, tappade koncentrationen på morgonen och situationen var över. Kaparen lyckades dock skjuta ett skott och kulan träffade en lokal arbetare dödligt. När jag återvände från stationen uppför en brant sluttning började mina steg tynga och jag kom ihåg att jag, förutom en sömnlös natt, hade missat middagen. Det stod inte klart för oss varför den gruppering som hade varit på god fot med oss uppträdde på ett så fientligt sätt. Än en gång kom jag att tänka på det gamla talesättet: I Mellanöstern är allt möjligt. Situationen, som hade uppstått oväntat, fick ett lyckligt slut för bataljonen. Vi var dock redo att ta oss an nya utmaningar som dök upp nästan dagligen.